Madagascar

Den inofficiella (men flitigt omskrivna) fajten mellan Disney/Pixar och DreamWorks har pågått ett tag nu. Det började med att Spielberg och co, vars relativt nystartade DreamWorks gärna ville slå sig in på marknaden, utmanade Pixars A Bug's Life med sin Antz. Två mysiga datoranimerade myrfilmer med i stort sett samma plot och premiär bara några veckor från varandra hösten 1998. A Bug's Life blev överlägsen vinnare (ekonomiskt och kanske också konstnärligt, även om det var kul att höra Sly och Woody Allens röster till ängsliga myror) och resten är historia: Pixar blev kungar och radade upp hit efter hit efter dunderhit (och nu slog det mig att Toy Story 2 måste vara den enda animerade filmen som rört mig till tårar - jag tänker såklart på montaget där cowgirldockan Jessie blir lämnad i skogen av sin ägare när kärleken falnat, till Randy Newmans finstämda When She Loved Me - heartbreaking!).

Men DreamWorks med Jeffrey Katzenberg i spetsen var sugna på att knäcka den mångåriga Disney-hegemonin (Disney vars omstridde boss Michael Eisner kickat Katzenberg under förödmjukande former några år tidigare) och deras nästa projekt Shrek blev en hejdundrande succé, samtidigt som Disneys glansdagar verkade vara över (om man undantar deras gyllene distributionsdeal med Pixar). Det var en sagolik triumf, Davids seger över Goliat (David i det här fallet några mätta och belåtna multimiljardärer), och kanske var den fjompige lille Lord Farquaad (med briljant röstjobb av John Lithgow) en fantastiskt elak nidbild av Michael Eisner?

Men så länge nördmännen i hawaiiskjortor på Pixar formligen spottar ur sig mästerverk (ett nytt glädjepiller kommer som på beställning vartannat år) så äger de arenan, även om Shrek 2 var smått fantastisk. Det hjälpte föga att DreamWorks senaste, Finding Nemo-stölden Shark Tale, blev så erbarmligt usel. Det var mäktigt i en stund att höra De Niro, Scorsese och Michael Imperioli spela mafiosohajar, men problemet var att Shark Tale var så ängsligt uppbyggd kring kändisrösterna (och Will Smith, inte skådisen Will Smith, snarare varumärket) och i hopplöst behov av både själ och hjärta (det där som Pixar alltid lyckas fylla varenda bildruta med).

Så det är perfekt läge för DreamWorks att komma tillbaks på banan igen, särskilt med tanke på att The Incredibles - Pixars mest ambitiösa film hittills - inte var helt klockren. Och det gör de med besked, för Madagascar är det mest underhållande jag sett på bra länge, en idésprutande, blixtsnabb och välskriven fabel, otippat nog helt i klass med Shrek-filmerna. Premissen är high concept: fyra djur från Central Park Zoo rymmer, hamnar i djungeln och måste återanpassa sig till det vilda. Med tokroliga resultat när fyra bortskämda, ompysslade, egofixerade och väldigt institutionaliserade typer tvingas leva på vad naturen kan ge dem.

Rösterna - Ben Stiller, Chris Rock, David Schwimmer, Jada Pinkett Smith och i en biroll Sasha Baron Cohen aka Ali G - är förstås i toppklass, och filmen är animerad i en halsbrytande, lite kantig karikatyrstil som funkar utmärkt. Precis som i Shrek 2 haglar metainslagen och filmreferenserna tätt, som alltid en bonus för nördar - men filmen känns aldrig kalkylerat vuxensmart (som Shark Tale) utan funkar pefekt som storögd matinéunderhållning. Gissar jag, alltför förblindad av alla smarta in-jokes och Ben Stillers som alltid härjade insats för att egentligen veta. Jag hade hur roligt som helst åt Madagascar. (Betyg: 8/10)