Crash

Jag har lyckats få lunginflammation och är ordinerad vila men ska ändå försöka sträcka ut en darrande, förvriden hand mot tangentbordet för att knacka ned några feberrusiga ord om Crash (premiär ikväll). För övrigt inte det mest upplyftande man kan se som konvalescent, men Miss Secret Agent 2 var uthyrd. Paul Haggis har gjort multum med tv-dramer hemma i England innan han slog igenom med manuset till Million Dollar Baby förra året. Crash är hans regidebut. Ett mollstämt och allvarligt drama om ett antal karaktärer från olika samhällsklasser och med olika hudfärg vars väg korsas av slumpen (eller ödet, beroende hur man vill se på det) under ett par dagar. Upplägget har mycket gemensamt med myllrande och vuxna storstadsskildringar som Altmans Short Cuts och John Sayles City of Hope, minus alla ansatser till comic relief. Ty Crash är en seriös, tungsint och knäckande film som till en början nästan är otittbar i sin inbitna hopplöshet.

I Haggis version av Los Angeles ligger rasmotsättningarna och bubblar precis under ytan, färdiga att explodera vid minsta provokation. En slumpartad vardagshändelse urartar till gräl, rasistiska kommentarer bubblar upp och ett människoliv kan släckas på en sekund. Det är mäkta välberättat, och Haggis har samlat ett gäng intressanta skådisar som faktiskt ska ha lite cred för att de vågar porträttera ganska osympatiska människor. Crash är snyggt strukturerad, flyhänt fotad med glidande cinemascope som ibland får L.A. att se lika porrigt ut som hos Michael Mann.

Men den är också vanvettigt deprimerande. Haggis beskriver så effektivt och övertygande ett kontaktlöst samhälle befolkat av alienerade och rädda människor, där våld och meningslös död ligger och flåsar i nacken hela tiden, att man baxnar. Det verkar ödesbestämt att det ska gå åt helvete för samtliga karaktärer, en känsla så stark och kvävande att man helst vill stänga av och gå och dra något gammalt över sig. Hjärnan njuter av en välspelad, intelligent film men hjärtat skrumpnar ihop till en sorglig liten boll inne i bröstet.

Men om man klarar sig förbi den första sinnessjukt jobbiga timmen bjuder Haggis tack och lov på en gnutta ljus mot slutet. Han knyter snyggt ihop säcken, gärna med hjälp av några Magnolia-doftande montage där huvudpersonerna stirrar tomt i slow motion till en uppgiven men mysig poplåt. I slutändan är Crash ett modigt, intelligent drama som vågar vara både innerligt svartsynt och visa upp en osminkad och uppgiven syn på rasmotsättningar – Haggis verkar vilja förklara hela idén om smältdegeln bankrutt. Och man undrar som fördomsfri (host) svensk - är det såhär illa i verkligheten? En titt på IMDb:s message board för Crash visar att diskussionen varit intensiv, en tråd med rubriken Is America really that racist??? är snart uppe i 100 inlägg. Rekommenderas som en avrundning till filmen. (Betyg: 7/10)