Kalle och chokladfabriken

Frågan var aldrig om Tim Burton skulle filma Kalle och chokladfabriken, snarare är det märkligt att det dröjt såpass länge. Roald Dahls lätt bizarra barnbok plus Tim Burton med sin faiblesse för udda och utstötta pojkmän är ju en match made in heaven.

Som många i min generation känner jag boken framförallt genom Ernst Hugo Järegårds demoniskt frustande inläsning på SVT i början av åttiotalet. Burton och hans manusförfattare John August (Big Fish) har varit trogna originalet och det som fortfarande fascinerar är hur grym och brutalt rolig Roald Dahls bok är, en ganska rå och osentimental skröna fjärran från de flesta tillrättalagda barnböcker. De vettlöst bortskämda barn som följer med vår hjälte Kalle på rundturen i chokladfabriken är sannerligen vidriga små monster, skapade av frustrerade, livrädda eller bara aningslösa curlingföräldrar från helvetet. Och här drar sig inte Burton för att bjussa på tydliga moralkakor om hur man inte bör uppfostra sina barn. Dock moralkakor framförda som musikalavsnitt av ett gäng intensivt stirrande miniatyrmän i grälla pvc-overaller, med speedad musik och nerpitchad sång av Burtons gamle kumpan Danny Elfman, vilket gör det väldigt lätt att svälja.

Filmen har kostat duktiga $150 miljoner och det syns – Kalle och chokladfabriken är en sprudlande och psykedelisk jättekaramell. Det torde vara en production designers våta önskedröm att få ge liv åt Willy Wonkas drömfabrik och Alex McDowell (Minority Report) har snott åt sig en stor säck pengar och gått bananas. Naturligtvis med den omisskännliga stiliserade Burtonska sagolooken – kontrasten mellan de surrealistiska interiörerna från Wonkas fabrik och staden han tronar över (där stora snöflingor dalar över slitna brittiska statarlängor i räta led med fyrtiotalslook) är lika effektiv som den mellan de identiska medelklassvillorna i suburbia och Edward Scissorhands gotiska kråkslott. Allting är genomarbetat in i minsta detalj, bland det mest dregelframkallande är chokladkakorna: maffiga små block i färgglada femtiotalsdesignade cellofanomslag som är så tunga att det nästan känns i handen.

Den Willy Wonka jag minns från boken var en egensinnig filur med ett mean streak, men i övrigt en gåta. Här har August lagt till en backstory med en mäktig Christopher Lee som förklarar godiskungens märkliga livsbana och det funkar fint. Wonka är den perfekte kapitalisten, som byggt sitt imperium från scratch, sparkat alla arbetare och anställt oompa lompier – ett gäng lyckliga, lydiga, idogt arbetande kloner som aldrig klagar och jobbar för choklad som betalning. Johnny Depps Wonka har jämförts med Michael Jackson, men känns snarare som en lite camp och flamboyant Ed Wood på speed, stylad av Marc Bolan och Gudrun Sjödén. Av nån anledning kom jag att tänka på Birgitta Anderssons spåniga rollfigur från Att angöra en brygga, vilket kanske är ett gott betyg åt Depps spelstil.

Trots att Burton i vanlig ordning målar upp en helt egen filmvärld så bjussar han denna gång på några njutbara metainslag: Wonkas väldigt filmiska flashbacks, en lekfull hyllning till Kubricks 2001, några passningar till Psycho. Och han filmar inifrån folks ögon och munnar och är allmänt på hugget och man bara njuter i biostolen. Kalle och chokladfabriken blev precis så bra som jag hade hoppats – frågan är om någon nu levande regissör skulle kunna rott projektet i land utan att det blev en gapig Grinch av alltihopa. Burton gör allting rätt och resultatet blir en makalöst snygg, färgsprakande, lagom sentimental saga med gott om sadistiska och frejdigt brutala inslag, med precis rätt blandning av sött och beskt. Och därmed klarade sig inte heller den här recensionen undan de obligatoriska godismetaforerna. Oh well. (Betyg: 8/10)