Red Eye

Red Eye har blivit en av sommarens sleeper hits i USA och återigen satt Wes Craven på filmkartan efter vampyrfiaskot Cursed. Peppen var starkt efter trailern, en av de bästa denna sommar eftersom den avslöjade ytterst lite av handlingen och mest tryckte på den numera laddade flygplansmiljön och Cillian Murphys svängning från flirtigt charmtroll till kallhamrad psykopat. Och Red Eye levererar, även om den kunde jobbat lite hårdare. För manus står långfilmsdebuterande Carl Ellsworth (tidigare bara lite Buffy och Xena) och han har skrivit en tajt liten thriller som i det koncentrerade och lätt klaustrofobiska upplägget påminner om John Badhams realtidsexperiment Nick of Time och Schumachers Phone Booth (och överträffar båda, vilket iofs inte är någon storartad bedrift).

Red Eye är bäst under den rafflande första halvan, sen spårar det ur och blir standardslasher. Som Craven dock trakterar med rutinerad hand och faktiskt lyckas göra spännande. Men det hjälps inte när vi sett det ohyggligt många gånger förut. Att Red Eyes budget också rör sig i de nedre regionerna ($26 miljoner, som bizarrt nog motsvarar sex-sju svenska långfilmer) syns - filmens enda explosion ser faktiskt taffligare ut än i piloten till Kommissionen - men det är bara behagligt (särskilt om man plöjt några Michael Bay-filmer veckorna innan).

Red Eye har blivit det stora genombrottet för både Cillian Murphy och Rachel McAdams som båda är riktigt bra. McAdams (suverän i Mean Girls) är med i nästan varje scen och känns trovärdig både i proffsiga jobbsamtal på mobilen och svingandes ett baseballträ (människor i serviceyrken har bättre chanser att överleva den här typen av pressade situationer, drillade som de är av vardagspsykopater). Och brittiske Cillian Murphy fixar sin amerikanska accent galant, är lika obehaglig som i Batman Begins och riskerar nog att bli typecastad som bad guy om han inte ser upp.

I dessa tider känns det lite ovant att se en thriller som inte är mer än den ger sig ut för att vara. Det är skönt på ett sätt, men jag satt med en del frågor när eftertexterna började rulla:

(och nu blir det spoilers så sluta läs om du inte sett filmen!)

varför casta en tungviktare som Brian Cox i en såpass liten roll (som tjejens pappa) även om den var central för handlingen? Och varför var sagda pappa så skicklig på att hantera en pistol under finalen om han bara var en vanlig tv-glad pensionär? Det kändes gjutet att Cox i själva verket var insyltad i konspirationen men att den tråden klipptes bort (deleted scenes-avdelningen på dvd:n kanske ger svar). Och att en homeland security-chef - om än kärleksfull barnafar - skildras i så okomplicerat positiv dager var nästan provocerande - inte för att Craven är känd som någon vass samhällskritiker men ändå. Och sen kan man baxna över ännu en filmskurk som är iskallt kontrollerad ända tills han stöter på lite mothugg från sitt tilltänkta offer och då går totalt överstyr och riskerar hela sitt uppdrag för att utkräva blodig hämnd - istället för att bara diskret försvinna, slicka såren och vänta på nästa mission.

Det är såna frågor som drar ner betyget på en annars tät och till stora delar lyckad liten nagelbitare. (Betyg: 6/10)