Zozo

Zozo kommer att bli den första svenska filmen sen Fanny och Alexander som vinner en Oscar. Det är bara att bocka av kravspecen för Bästa utländska film. Based on a true story? Check. Liten pojke blir vuxen? Check. Krig? Check. Bullrig, färgstark, hjärtevärmande familj? Check. Reklamsnyggt foto? Check. Etniskt mys? Life lessons från knasiga släktingar? Check.

Om ovanstående låter cyniskt så är det helt fel. Möjligen lite krasst, men det är mest för att det känns så... ovant. Filmer som Zozo – välberättade, dyra, ursnygga, djupt personliga och ändå universella, filmer om liv och död, filmer på liv och död – görs nämligen inte i trygga Sverige, i alla fall inte sen Bergman och Widerberg la megafonen på hyllan. Zozo är ett mästerverk och antagligen den bästa svenska filmen sen just Fanny och Alexander. En monumental, omskakande, överdjävligt drabbande film – och samtidigt så snygg, så lättillgänglig. Så älskvärd.

Med två slapstickkomedier som startsträcka gör Josef Fares nu helt om: Zozo är mycket allvarligare, en självbiografisk film baserad på hans egen uppväxt i inbördeskrigets Beirut och flykt till Sverige. Om än full av humor och värme och knasiga inslag. Det börjar i ett sönderbombat Libanon där Fares med några ganska enkla scener förmedlar vardagslivet med läxläsning och pojkbus. När bomberna börjar falla medan familjen sitter vid köksbordet och gafflar om vardagsproblem är det lätt att leva sig in i hur det var på riktigt - krigsscenerna i Beirut är otroligt starka, nästan outhärdliga i sin hårtslående realism. När Zozo senare kommer till trygga, småtrista, välordnande Sverige blir kontrasten komisk, nästan surrealistisk.

Imad Creidi är ett litet mirakel i huvudrollen – han är gudabenådat duktig, vilket är extremt imponerande med tanke på att han inte kunde ett ord svenska när han fick rollen. Imponerad blir man också av de andra barnskådisarna (alltid en riskfaktor) där några är otroligt underhållande. Tveklöst hjälpta av känslig regi samt kläder, frisyrer och rekvisista (luktsudd! Salomon-ryggsäckar! den vansinnigt trista historiaboken Ur folkens liv 2!) som fångar skoltillvaron i Sverige anno 1987 väldigt träffande. Igenkänningsfaktorn är plågsamt hög.

Zozo, en svensk-dansk-brittisk samproduktion, är en dyr film (den näst dyraste svenska nånsin enligt DI:s top 10) och det syns, all the money is up on the screen som det heter. Specialeffekterna måste vara de vassaste som skådats i en svensk film, vilket i och för sig säger inte säger så mycket i ett land där stunt oftast betyder att Kimmo Rajala kört en Volvo utför ett stup. (Tråkigt nog verkar alla SFX-männen vara danskar.) Och fotot, signerat Fares ständiga medarbetare Aril Wretblad, är värdigt en lovsång i sig. Det är sjukt snyggt, maffigt, i väldisponerad cinemascope förstås. Efter att ha övat upp sig på en ziljon lågbudgetkortisar så har Fares full kontroll över filmberättande. Här ransonerar han på kameratrixandet, och Zozo är rakt, traditionellt berättad. Men när han då och då portionerar ut effekterna – en blixtsnabb utzoomning, en uppspeedad filmsekvens – så blir det otroligt effektivt.

Josef Fares har gjort en fullödig, mäktig film, lika personlig och kraftfull som lättillgänglig och vacker. Med säker hand blandar han drabbande, realistiska skildringar av krig, sorg och iskall mobbing med varma, lekfullt bizarra inslag (den talande kycklingen med röst av Fares Fares har redet redan skrivits en del om) och fantasifulla drömscener som påminner om tidiga Kusturica. Att se Zozo är att bli knäckt, sorgsen och lycklig - och lite patetiskt stolt över Josef Fares är "vår" och att det görs filmer av den här kalibern i Sverige. (Betyg: 9/10)