Ridley Scott, Susanne Bier och John Locke

Pust pes. Det var ett bra tag sen vi hördes, har konsumerat för många halvkassa filmer på sistone för att orka annat än se på tv. Och då i synnerhet LOST som växer och växer och just nu känns som det roligaste som hänt på mången god dag (benhård konkurrens från HBO till trots). Upplägget med ett gäng människor strandsatta på en begränsad yta ställer höga krav på manus som är, eh, vattentätt – persongalleriet är med några få undantag (den astriste arkitekten Michael tex) spännande och alla bär på saftiga backstories som rullar fram i maklig takt, strategiskt utportionerade i dramaturgin för att maximera måste se nästa avsnitt-potentialen. Och i dessa dagar av postmoderna och stilrena tv-dramer som Six Feet Under, Sopranos et al är det oerhört trivsamt med en serie som uppvärderar cliffhangern som berättargrepp – som ingen annan serie pytsar Lost ut klipphängare av guds nåde och varje avsnitt slutar i raffel och en jobbig väntan på nästa veckas episod.



Nu har jag tjuvtittat lite och är framme vid episod 21 som är den senaste som visats i USA – TV4 ligger ovanligt nog i hasorna på ABC, blott några månader efter visningarna i USA, där säsongsavslutningen i form av ett dubbelavsnitt (23+24) hägrar om några veckor (det viskas också om en andra säsong). Jag kan lova att en härlig tv-fest väntar er som följer serien. Avsnitt 17 slutar med en osannolikt skicklig cliffhanger, i episod 18 får man veta vad som hände comic relief-brumbjörnen Hurley innan han störtade, det blir mer av zen-lugne renässansmannen Locke (birollsfavoriten Terry O'Quinn i sitt livs roll) och i avsnitt 20 så dör... näh, inga spoilers.

Men allt är icke tv. Några filmer har det blivit: vi börjar på den absoluta toppen och jobbar oss neråt… Att danskarna gör coola mästerverk på löpande band medan vi tråksvenskar dränks av medelålderskrisare som Hobert och Pollak och halvdana ungdomsfilmer är en tröttsam klyscha men tyvärr känns den alltför ofta sann. Som nu när Susanne Biers BRÖDER sopar banan med ALLT som visas just nu, det vågar jag påstå. Ulrich Thomsen och Nikolai Lie Kaas spelar två bröder, Thomsen är den duktige storebrodern, yrkessoldat som skickas till Afghanistan, Kaas är slarvern som just släppts ur finkan. Motsättningar finns dem emellan men också en djup och stark kärlek. Thomsens helikopter skjuts ner och han tillfångatas, Kaas kommer in för att hjälpa familjen, Thomsen utsätts för något fasansfullt och mer ska inte avslöjas än att ett extremt välspelat drama utvecklar sig. Bier kryssar med samma säkra hand mellan danskt fredagsmys i villasoffan och och brutala övergrepp i krigssmutsen. Skådespelarna briljerar, från det allra mest vardagliga till bråddjupa och våldsamma uppgörelser. Imponerar gör också Connie Nielsen, ex-fotomodell som åkte till Hollywood och varit bra (men mest snygg) i Gladiator och One Hour Photo – här visar hon att hon också spelar brallerna av de flesta.



Bier har gjort mycket, från dogma i Älskar dig för evigt, i min bok ett smärre mästerverk, till medioker rom-kom i form av Den eneste ene som blev dundersuccé i Danmark och hennes största hit. Och nu den känsloexplosion som är Bröder. Makalöst imponerande och kanske årets allra bästa film redan nu – skynda skynda innan den plockas ned från repertoaren. Eller vänta til dvd-släppet, det kommer att vara lika vackert på den lilla rutan. (Betyg: 9/10)

Att Ridley Scotts nya epos KINGDOM OF HEAVEN inte är någon ny Gladiator har många redan påpekat så jag behöver inte upprepa det, men jag känner mig rätt nöjd ändå. Det är – förstås – fruktansvärt snyggt, Scott har återigen jobbat med John Mathiesen (hanses vapendragare sen Gladiator) vilket betyder blåtonade ängar och sakta nedfallande små löv, episka bilder och monumentala krigssscener. Den befarade muslim-bashingen uteblir lyckligtvis och filmen känns snarare modern i sin vilja att vara lagom neutral – krigshetsarna finns på båda sidor, inte minst bland kyrkans män (där förresten en skäggig Ulrich Thomsen dyker upp igen) där hyckleriet frodas. Det största problemet är väl att Kingdom of Heaven inte berör på samma sätt som Gladiator ändå gjorde. Ett skäl kan vara Orlando Bloom, som visserligen utvecklas från deppig smed till briljant krigsstrateg på några månader, men saknar den gravitas som krävs för att bära filmen. Dock, om suget efter episk och maxad underhållning blir blir för stort är det idé att bänka sig. Stridsccenerna är obligatorisk storslagna och belägringen av Jerusalem slår Minas Thirith-secenerna från De två tornen på fingrarna, komplett med ett moralhöjande tal av Orlando (filmens enda snudd på töntiga inslag). (Betyg: 6/10)

Vidare till THE JACKET, en egendomlig film med premiär nu på fredag 13 maj. Det är John Maybury, tidigare mest känd som medarbetare till Derek Jarman och regissör till Francis Bacon-biografin Love is the Devil, som tagit steget till Hollywood. Adrien Brody är soldat under Gulfkriget, blir skjuten av en pojke i Irak, vaknar på ett militärsjukhus, skickas hem, driver runt ett år, plockas upp av en pyskopat, blir oskyldigt anklagad för polismord, inspärrad på mentalsjukhus och sen utsatt för bizarr isoleringsterapi av en sinister överläkare spelad av Kris Kristofferson. Spoilers? Nä, för allt detta äger rum under första kvarten - sen blir det bara konstigare. The Jacket är snygg, torr och fängslande - en skräckis med arthouse-pretentioner. Maybury ransonerar hårt bland ledtrådarna om hur vi ska tolka vad som händer: (alternativ) verklighet eller Brodys drogade hallucinationer? Det är en besynnerlig historia med biroller av Daniel Craig (Road to Perdition) och Jennifer Jason Leigh (som ser ut som om hon klivit över direkt från inspelningen av The Machinist). Och tyvärr också Keira Knightley, troligen så sugen på att bevisa sin (obefintliga) bredd som skådis att hennes alkade och slitna servitris drabbas av svårartat överspel och nästan blir komiskt dålig. Men Adrien Brody, mannen med filmvärldens mäktigaste näsa (nu när Depardieu hamnat utanför radarn), kan som bekant aldrig vara annat än happening. Även om också han krämar på lite för hårt ibland. The Jacket är inte en film att ta till sitt hjärta, men tidresor och alternativa händelseförlopp är i princip alltid underhållande om de administreras rätt och Maybury sköter sina kort tillräckligt väl. (Betyg: 6/10)