Star Wars Episod III: Revenge of the Sith

Just hemkommen från premiärkvällen och en känsla av djupt välbefinnande omsluter min lekamen som en trygg och varm snuttefilt. Förhandsrapporterna stämde: efter två barnfilmer har Lucas äntligen tagit sig i kragen och levererar den resolut mörkaste och grymmaste delen i Star Wars-sagan. Så hardcore är filmen att man nästan tycker lite synd om de av originaltrilogin oförstörda kids som tagit Jar Jars tokroliga snubbel till sina späda små barmar och nu kommer att få onda mardrömmar efter de myckna våldsamheterna (en tonårsbrud i raden bakom började faktiskt snyfta efter en särdeles stark scen). Desto större blir festen för oss stackars sjuttiotalister som äntligen får upprättelse efter den tröstlösa ökenvandring som var del I och II. Och Lucas stiger återigen i vår aktning: med facit på hand förstår man att han var så kallsinnig trots den flod av dynga som drabbade honom post Jar Jar.

Revenge of the Sith sparkar igång med en snorsnygg åkning längs en star destroyer (eller nåt, ett skitstort skepp var det iaf, är inte tillräckligt dorkig för att ha grepp om terminologin) och kastar oss rätt in i en mäktig rymdstrid - och efter det slaknar det bara fläckvis i tempo. Ettan och tvåan drogs ner av oändligt snackiga möten i jedirådet, snustorra utläggningar om frakttullar och pinsamt känslopjunk mellan Anakin och Padme - här visslar 140 minuter förbi utan att man nånsin tappar sugen. Problemen finns kvar, skådespelarna kämpar fortfarande med likstel dialog och Lucas är som vanligt kriminellt ointresserad av personregi, men det spelar mindre roll när storyn för första gången sedan originalfilmerna faktiskt engagerar. Vilket är en bedrift: trots att vi ju i stora drag vet hur det går blir det ändå ruggigt spännande. Jag brydde mig om karaktärerna och fick faktiskt något i ögat vid två sorgliga tillfällen – tidigare har man mest bölat av ångesten inför Jar Jars eskapader men här snackar vi äkta känslor och det lär vara första gången sen Luke och Leia kramades i slutet av Jedins återkomst.

Revenge of the Sith är föga förvånande en teknisk triumf med enorma scenerier (hela filmen är inspelad i studio) som för första gången sen ni vet vad imponerar snarare än irriterar, även om Lucas för länge sen uppfyllt kvoten av droider som säger ”uh-oh!” med metallisk röst innan de får huvudet kapat av ett lasersvärd. Och till oerhörd lycka närmar man sig den skitiga, trasig, buckliga looken i originalfilmerna – där ettan och tvåan kändes som kliniska stilleben intill döden ILM-rensade på allt som störde Lucas analretentiva detaljfixering är det här smutsigt, rökigt och bullrigt på ett befriande skönt sätt.

Mot slutet av trean, efter en tragisk och våldsam berättelse om rädsla, dubbelspel, svek och krig, knyter Lucas obesvärat ihop säcken och bryggan till ursprungstrilogin ligger stadigt. Efter det missfoster som var Episod I och halvarslade Episod II känns det ofantligt skönt att få ett avslut av den här kalibern och jag tycker att vi här och nu ger Lucas amnesti för sina tidigare synder. Revenge of the Sith är en fest för ögat och en mer än värdig final på sagan.

Nu är Lucas en fri man och säger i Cannes att han vill ägna sig åt "mer experimentella filmer som utvecklar det icke-linjära berättandet". Vi håller en tumme att han inte snärjer in sig i spinoffprodukter utan verkligen startar något nytt - det kan bli riktigt spännande. (Betyg: 8/10)