Vi skriver maj 2003 och tre år hade gått sen Lucas släppte The Phantom Menace och på dryga två nästan outhärdliga timmar alienerade sig från en hel generation av fans. Skulle del två spä på förnedringen, eller rentav erbjuda en gnutta lindring i smärtan? Vi friskar upp minnet inför Revenge of the Sith med Conans recension av Attack of the Clones...
När The Phantom Menace hade premiär för tre år sedan var det som att få ett slag i ansiktet: inte en fetsmäll utan mer en slapp och opersonlig örfil med svettig och ängslig handflata. George Lucas hade vänt alla oss som växt upp med originaltrilogin ryggen och gjort världens dyraste barnfilm. En styltig historia om frakttullar som drunknade i ett myller av dataanimerade missfoster, med den outhärdlige Jar Jar Binks som det slutgiltiga hånet. Mottagandet från fansen blev inte nådigt och frågan inför Attack of the Clones var om Lucas tagit åt sig kritiken eller inte? Det var med riktigt lågt ställda förväntningar som Conan bänkade sig på premiärdagen. Och se på fan - trots att Attack of the Clones brister på många plan är det överraskande nog en bitvis riktigt lyckad film.
Men problemen kvarstår. Som vanligt är Lucas inte särskilt intresserad av människorna i filmen, utan sitter mycket hellre på ILM och pillar med sina älskade dataanimationer. Vilket får till följd att det brister rejält i regi - vanligtvis lysande skådespelare som Samuel L. Jackson och Christopher Lee kämpar i motvind med sina fyrkantiga repliker och ser märkbart beklämda ut, förlorade i ett regilöst bluescreen-land. Och precis som i förra filmen är de allra flesta miljöerna skapade i en dator, vilket ger alltihop en klinisk och besvärande artificiell lyster - trots myriader av rymdskepp i bakgrunden blir det märkligt livlöst. Det är förstås snyggt, men i de scener där skådespelarna sitter bland kulisser i en studio drar man en suck av lättnad.
Lucas har också problem med ett manus som skiftar mellan snygga actionavsnitt och ändlösa dialogscener på ett enerverande sätt. Särskilt saggigt blir filmens mittparti, då unge Annakin och Padme till slut blir förälskade. Här är både spel, dialog och bildberättande på finaste såpanivå och man blir tydligt påmind att karaktärsfördjupning inte är Lucas starka sida.
Detta är ju filmen då Annakin Skywalker står i centrum och därför framstår valet av Hayden Christensen som närmast obegripligt. Hayden är årets Ben Affleck-stipendiat för Bästa överspel - grabben är usel! Han får några tillfällen att uttrycka sin dragning till det mörka i Kraften men ser mest svårmodig ut. Och i en central scen glömmer han sin Jedi-träning och ger efter för hat och sorg och där har Christensen kanske något på spåren - men då fegar Lucas ur (kanske för att inte riskera att höja åldersgränsen?) och tonar bort scenen, som vi sen får återberättad i repliker istället. Snopet.
En annan märklig detalj är att Lucas som inspirerat så många nu själv helt ogenerat lånat idéer från andra filmer: en svävarjakt från Det femte elementet, en gladiatorkamp från Gladiator, ett flyganfall från Pearl Harbour. Hela Star Wars-konceptet är väl i och för sig lånat från Sagan om ringen, men här är stölderna så uppenbart tydliga.
Trots allt detta är Attack of the Clones en fungerande film och det är skönt att se att Lucas faktiskt skärpt sig och återfått lite av sin forna glans. Det gör fortfarande ont att tänka på den ursprungliga trilogin, så man gör bäst i att jämföra med det förra debaclet och då är Klonerna ett stort steg framåt. Jar Jar har tack och lov förpassats ut i marginalen, Ewan McGregor gör bra ifrån sig som Obi Wan Kenobi, actionscenerna är bedårande, och den välorkestrerade finalen är inte bara tekniskt fulländad utan faktiskt en smula spännande. Och som klimax får man se Yoda fäktas, vilket gav upphov till lyckliga applåder hos premiärpubliken. Och just då smög sig en gnutta av känslan från de riktiga Stjärnornas krig-filmerna in i Conans bultande hjärta. I denna tid av mörker räcker det långt.
(Betyg: 6/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar