Ett par av de mest intressanta filmerna från Stockholms filmfestival förra året gick upp på bio i fredags och om detta må ni berätta. Först ut Brad Andersons THE MACHINIST som blivit mer omskriven för Christian Bales turbobantning än för filmen i sig. Vilket inte är så konstigt med tanke på att hans härdade lekamen får både DeNiros och Zellweggers dietexperiment i konstens namn att likna småpotatis. Bale är otäckt mager och liknar mest av allt en koncentrationslägerfånge i huvudrollen som Trevor Reznik, industriarbetare med grava sömnproblem vars liv blir alltmer surrealistiskt när en mystisk plågoande dyker upp på jobbet och ställer till det.
Mer ska inte avslöjas av handlingen som blir alltmer drömsk och obehaglig i takt med att Trevors paranoia växer och allt går stadigt åt helvete. Och just när jag trodde jag genomskådat manusförfattaren Scott Kosars smarta vändningar överraskar han med en final som elegant knyter ihop alla trådar (och som bonus dessutom får en att bli sugen på att se om filmen för att fiska efter de ledtrådar som är strödda i Rezniks väg).
Men The Machinist är mer än en snygg manusövning. Anderson och hans fotograf Xávi Gimenez bygger snabbt upp en grådaskig och klaustrofobisk stämning - filmen är inspelad i Barcelona på snygga men svåridentifierade locations vilket spär på den drömska stämningen (ungefär som Tarkovskij lyckades skapa futuristisk stämning i Solaris bara genom att filma biltrafik i Tokyo och lägga ett rätt billigt svävarsus på ljudbandet). Det är ett fint paket, fulländat av den extremt Bernard Herrman-influerade filmmusiken.
Bale är perfekt i huvudrollen även om tokbantningen var en smula onödig och det är alltid kul att se raspröstade Michael Ironside som ända sedan Cronenbergs Scanners varit en solid birollsaxel att luta sig emot. Precis som i två av hans bästa filmer Total Recall och Starship Troopers får han armen kapad vilket känns som ett gott tecken.
The Machinist i all sin sjaskiga prakt är klassisk mardrömsnoir som inte alltid är så läskig som den vill vara men som bjuder på en del överraskningar och en tät och ruggig stämning. Och om man som jag är svag för en fiffig twist på slutet är det ren mumma. (Betyg: 8/10)
Över till OLD BOY som är regisserad Chan-Wook Park, Sydkoreas golden boy som jag inte sett något av tidigare. Dae-su Oh, en till synes vanlig karl vi inte vet något om, blir inlåst i en lägenhet i femton år utan förklaring av en för honom okänd man. Så släpps han en dag, får nya kläder och en mobiltelefon, och jakten på den som ville honom illa måste starta.
Så börjar en förvirrande men grann historia. Förvirrande för att Park gärna glider mellan nutid, återblickar och inre monologer utan att bjussa på några tydliga markörer av vad som är vad. Men ojojoj vad snyggt det är. Fet cinemascope som använder hela duken, mättade grundfärger som nästan spiller utanför duken, genomtänkta kompositioner, genialiska bildlösningar, plötsliga explosioner av stillsamt ultravåld à la Takeshi Kitano - you name it och Chan-wook Park har det.
Till de snyggt sjaskiga bilderna har han lagt klassisk musik, mestadels utslitna standards som Vivaldis De fyra årstiderna, och det funkar alldeles utmärkt. Klimax inträffar nånstans i mitten av filmen och består av en många minuter lång sekvens filmad i en obruten tagning där vår huvudperson slåss mot ett gäng gangsters med hammare, påkar och knivar - extremt utdragen och välkoreograferad våldsbalett som hela tiden böljar fram och tillbaka i en ändlös åkning i sidled och drar nytta av hela cinemascopeformatet. Det är lika skrytigt och välgenomtänkt som Brian De Palmas i sina bästa stunder dvs ofattbart snyggt.
Den överlånga upplösningen är skamlöst melodramatisk och historien och hämnd och gamla oförrätter har kanske inte den tyngd som avsågs. Men det spelar föga roll när bilderna är så mäktiga och så egenartade. (Betyg: 7/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar