torsdag 13 oktober 2005

Dolt hot



"Det är roligare att arbeta med en Hanekefilm än att se den." Citatet är av Michael Haneke själv och han har onekligen en poäng. Denne vitskäggige nestor från Österrike har med sin iskalla blick för det västerländska samhällets moraliska krackelering gjort en dryg handfull allt annat än muntra filmer. Hans första trilogi är så kulturpessimistiskt hardcore att den krossar det mesta i filmväg.

I Den sjunde kontinenten (1989) bestämmer sig en livstrött familj för att begå kollektivt självmord, i Bennys video (1992) mördar en tv-skadad medelklasspojke en kompis på lek, och i avslutande 71 fragment (1994) skildras ett antal människor vars gemensamma nämnare är att de ska bli offer vid ett meningslöst massmord på ett postkontor. Allt skildrat med ett benhårt kontrollerat, diskbänksrealistiskt och närmast tablåartat bildspråk. Haneke betraktar sina huvudpersoner som insekter under ett mikroskop, hopplöst instängda i sina torftiga liv, oförmögna att kommunicera med varandra mitt i en känslolös välfärd.

(Det känns smått perverst men måste sägas: Den sjunde kontinenten är en av de bästa och mest drabbande filmer jag sett - men oerhört svår att rekommendera i sin kompromisslösa svärta och elände. Om en Hollywoodrulle är en pirrig och spännande roller coaster ride är en Hanekefilm den cineastiska motsvarigheten till att bli fastspikad på en pinnstol och tvingad att betrakta de sämsta aspekterna av ens liv i två timmar, känslokallt filmat med stillastående kamera, och efteråt få en laddad revolver - som en tjänst, för att göra pinan kortare.)

Sen kom Funny Games som lär vara ännu jävligare, men då hade min faiblesse för feelgood och lagom jobbiga (gärna amerikanska) arthousefilmer fått överhanden, så jag har lyckats undvika Haneke i nästan tio år. Tills nu. Dolt hot, som vann guldpalmen i Cannes i våras och har superstjärnorna Daniel Auteuil och Juliette Binoche i huvudrollerna, är möjligen Hanekes mest lättillgängliga film, men han har knappast blivit blödig på gamla dar - Dolt hot är en djupt obehaglig film.

Georges (Auteuil) leder ett populärt litteraturprogram på tv och lever en lika bekymmersfri som känslomässigt avstängd borgerlig tillvaro bland kultureliten i Paris, tillsammans med sin fru (Binoche) och en tonårsson. Plötsligt börjar han få videokassetter på posten - någon filmar honom och hans familj från gatan där de bor, och varje kassett blir mer och mer personlig. Polisen kan inte hjälpa dem eftersom inget brott har begåtts, men familjen blir mer och mer störda i sin vardag, äktenskapet mer och mer ansträngt. Georges har dock ett hum om vem som kan vara avsändaren och måste börja nysta i sitt solkiga förflutna...

Dolt hot är ett slags existentiell thriller helt utan våld, sånär som på en oväntad och rejält otäck chockscen mot slutet (som fick damen bakom mig på pressvisningen - var det månne Eva af Geijerstam? - att häpet flämta till). Trots att en stor del av filmen beskriver vardag har Haneke oss i ett järnhårt grepp från första bildrutan, som klyschan går. Precis som i sina tidigare filmer står han lite utanför och observerar: det är svårt att känna med familjen i filmen, man betraktar dem på avstånd, och får en maghuggande känsla av att det som sker är oundvikligt, ödesbestämt. Videofilmerna som härjar Georges är på ett sätt banala i sin enkelhet, men skapar ändå obehag. Haneke tvingar oss skickligt att se genom den okände betraktarens kameraöga, och lurar oss ibland på var och när vi befinner oss - det är urstyvt gjort. Han disponerar sina scener med en mästares hand: det finns inte ett ord onödig dialog, bilderna är precisa, sparsmakade, smarta. Skådespeleriet är förstås utsökt, särskilt av Auteuil som glider ovanpå och inte känner någonting, kanske inte ens när han är som hårdast ansatt.

Som förut dissekerar Haneke medelklassens kontaktlöshet med kylig blick, och ställer den här gången otrevliga frågor om skuld. Finns kollektiv skuld? Är Georges skyldig och isåfall till vad? Hur stort ansvar har han (och vi) för andra människors livsbana?

Dolt hot bjuder på ett tvetydigt slut som lämnar fältet fritt för tolkning, och det är något av det bästa i en otäck och briljant film som jag varmt rekommenderar. Det är oerhört glädjande (varmt och glädjande - se där två ord som känns rejält malplacerade i sammnhanget) att den gamle dysterkvisten inte tappat skärpan utan tvärtom står på toppen av sin förmåga. (Betyg: 8/10)

1 kommentar:

Mats Svensson sa...

Trevlig läsning. Jag har också skrivit en blogg om Dolt Hot.
Om du vill kan du läsa den.