Häromveckan släpptes sent omsider Otar Iosselianis Farväl, sköna hem! från 1999 på dvd. Låt dig inte luras av det gräsliga omslaget eller föga lockande titeln för det här är ett smärre mästerverk. Iosselianis filmer har sällan en rak storyline eller en berättelse som går från A till B. Precis som hans njutbara Månens favoriter (1984) får vi följa ett antal människor under några månader rör sig fram och tillbaka i och runt en stor stad som kan vara Paris. Filmen kretsar kring en överklassfamilj som alla har sina hemligheter och egenheter. Pappan i familjen tillbringar hela sin tid på godset i sällskap med vinkällaren och modelljärnvägen, sonen trasslar sig fram som fönsterputsare och umgås med småtjuvar, mamman vänstrar med en företagare inne i stan när hon inte tar emot sina societetsvänner i salongen.
Berättat som ett synopsis låter alltihop extremt ospännande, men Iosseliani följer sina karaktärer med kärleksfull blick och en kamera som aldrig står stilla: han rör sig mjukt och obehindrat från person till person, låter en gå ur bild för att sedan följa nästa. Så flyter det på i ett stillsamt tempo som nästan blir surrealistiskt i all sin enkelhet. Man skulle för enkelhetens skull dra jämförelsen med Short Cuts men Osseliani har inte samma höga ambitionsnivå som Altmans dystra epos - han är fullt nöjd med att betrakta sina figurer lite på avstånd och med varsam hand registrera deras små exentriciteter och tillkortakommanden.
Inte mycket händer men det är omöjligt att slita sig, som betraktare försätts man i ett nästan meditativt tillstånd framför teven. Farväl, sköna hem! är en bagatell, men en otroligt charmig sådan. Och Iosseliani - som står för manus, regi och klippning - är en av de få filmskapare som etablerat en helt egen stil, lika obemärkt som oemotståndlig. (Betyg: 8/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar