Ni vet hur det är: man är duktigt leds på att gnälla på svensk film, den får så mycket pisk och smisk ändå av andra (och vassare) pennor, och man försöker intala sig att det inte alls bara är polisfilmer och ungdomar som geggar runt i Hornstull alt. män som minns sitt femtiotal, och det kanske ändå finns ett liv efter Beck: Den styckade tjackhoran - vi har ju ändå Moodyson (även om den senaste kanske inte blev så lyckad) och Blom och Fares och Ulf Malmros och, host, eh... och bortom de kommande 93 filmerna om trötta medelålders kommissarier kanske det till slut dyker upp något som ger hopp (läs: Storm) och efter ytterligare en stunds peppande mår man en smula bättre.
Det är just i det läget man ser en färsk dansk film och ånyo får den där hopplösa känslan i magen och måste ställa sig den vanvettigt klyschiga men nödvändiga frågan: varför kan de och inte vi?
(Jo, jag inser att också danskarna också gör sin beskärda del av crap, den inhemska megasuccén Den eneste ene (burr!) till exempel, och att det är gräddan av utbudet som letar sig hit - men ändå.)
Ångestskaparen denna gång var Den tredje makten/Kongekabale, en dansk uppdatering av kompirationsklassikern All the President's Men som släpptes på dvd häromveckan och som faktiskt inte ligger Pakulas mästerverk långt efter när det gäller nerv och elegans.
Det är bara en vecka till val när Midtpartiets självklare kandidat svävar mellan liv och död efter en bilolycka. Ulrik Torp (Anders W Berthelsen från Mifune) är en journalist på uppåtgående som blir befordrad till Christianeborg, danskarnas svar på Rosenbad. Där sniffar han snabbt upp en story om att den tilltänkte efterträdaren Lone Kjeldsen har en skumraskaffär i bagaget vilket hotar hennes chanser. Storyn blir förstasidesstoff, Torp myser av framgången men inser snart att han bara är ett bricka i ett cyniskt spel - och att nyheterna i själva verket dikteras av smidiga spin doctors i ett intimt samspel med maktberusade murvlar.
Men Torp vägrar bli mätt och belåten utan gräver vidare till allmänt förtret och lierar sig så småningom med Moll, en kedjerökande slacker med en osentimental syn på yrket. Och Köpenhamns sentida svar på Woodward & Bernstein är ett faktum.
Regissören Nikolaj Arcel ger en trovärdig och rafflande bild av den wheeling and dealing som försiggår i maktens korridorer och det är extremt välspelat av samtliga (inte minst Sören Pihlmark, aka Krogshöj i Riket, som är fruktansvärt bra som den manipulative Dreier). Allt är kallt, stålblått, och snyggt, mycket mer West Wing än den snacksoppa Kommissionen trist nog utvecklade sig till.
Vilket obarmhärtigt tar oss tillbaka till frågan i början. Danskjävlar! (Betyg: 8/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar