Wallace & Gromit vs. The Madagascar Penguins

Man måste nog ha ett hjärta av gråsten för att inte charmas av Wallace & Gromits eskapader. Nu tar de steget från det kortare formatet till långfilm, men allt är lika snyggt, lika underfundigt och lika kärleksfullt som förut. Wallace är fortfarande besatt av ost & kex och drömmer fram påhittiga uppfinningar som hämtade från någon framtidsmässa anno 1953, Gromit är den trogna sidekicken som lider i tysthet under husses obotliga teknikoptimism och räddar biffen när allt går överstyr. Allt förlagt i ett England med trädgårdar, bilar, kvartersbutiker och småtokiga bönder som doftar idylliskt femtiotal. Det är tekniskt briljant, med en oväntad bonus i form av tumavtryck på lerfigurernas kroppar (en vacker syn i dessa CGI-skadade tider).

Som vanligt är det en av Wallaces uppfinningar som får oanade biverkningar och skapar kaos, i det här fallet en enorm varulvskanin som hotar att omintetgöra årets höjdpunkt, den lokala grönsakstävlingen. Röstskådespeleriet är förträffligt: Helena Bonham-Carter är förtjusande bra som en varmhjärtad överklassmamsell och Ralph Fiennes, annars inte någon vän av tokerier, spelar en fjompig och skjutglad godsägare – han är fullständigt lysande.

Så puttrar det på i 85 minuter och jag hade bara så smärtsamt svårt att engagera mig. Visst är det kärlek och toppkvalité på alla plan – även om de många usla ordvitsarna gärna fått stryka på foten till förmån för fler filmreferenser, som i Chicken Run – men oj vad vi har sett det förut. Det vore väl både dumt och onödigt att piffa upp ett koncept som Wallace & Gromit som är lika tryggt, mysigt och ärkebrittiskt (och anpassat för export) som Morden i Midsomer. Men en viss leda smög sig in redan efter den första halvtimmen och under den halsbrytande finalen satt jag lite och peppade på eftertexterna vilket aldrig känns bra.

Jag var sjukt trött igår kväll när jag såg den, men gnället kan också ha att göra med att The Curse of the Were-Rabbit kommer med en förfilm som piskar skiten ur den sävliga plastellinaduon. För alla som tyckte att pingvinerna i Madagascar – tre hårt drillade matroser ledda av den benhårde och kommandospottande Skipper - fick alldeles för lite utrymme är det lilla julafton. I kortfilmen A Christmas Caper som bör vara en prequel till Madagascar rymmer en av pingvinerna på julaftonskväll för att skaffa en present åt en ensam isbjörn som deppat ihop i sin bur. Men pingvinen blir hemplockad av en närsynt gammal dam som svärande på jiddisch gör livet surt för alla i sin närhet, Skipper måste rycka ut och en snillrik och actionspäckad fritagningsaktion i ragatans lägenhet tar vid - det är som Piff & Puffs äventyr i julgranen, filmat av en galen steadicamkille på speed och proppfyllt med slapstickvåld mot en ilsk liten pudel.

A Christmas Caper må primärt vara smågodis som är tänkt att locka till köp av 2 disc-versionen av Madagascar-dvd:n som släpps 28 november lagom till julhandeln, men det spelar föga roll när det är så smart och blixtsnabbt kul som här, jag betalar mer än gärna. Just igår kändes pingvinerna oerhört mycket mer givande än Nick Parks patenterat finurliga kaninmys.