Pilsk tonårstjej med frihetslängtan (Evan Rachel Wood) faller för charmig cowboy (Edward Norton) till hennes hårdnackade pappas (David Morse) stora förtret. Första timmen av Down in the Valley är en soldränkt, behaglig och inte så lite gubbsjuk orgie i manligt önsketänkande där Norton gosar runt med en lättklädd Wood utan att det faktum att han är exakt dubbel så gammal som henne problematiseras av någon annan än hennes pappa, som dock är en både frånvarande och brutal sälle som inte får våra sympatier.
Norton är en lantis på ofrivilligt besök i storstan, vars hemvävda och storögda back to nature-filosofi och sävliga sexighet får Wood att sära på benen - och cynikern i en att skruva besvärat på sig. För hans avspända och mysiga utläggningar om att träd är fina och bilar är hårda känns så insmickrande att det riktigt kryper i en. Man undrar om David Jacobson (regi/manus) verkligen vill få oss att köpa en så ytlig, gubbig och bagatellartad historia?
Men tack och lov finns det svärta och lite djup i berättelsen. Norton visar sig vara något helt annat än den charmiga naturromantikern han ger sig ut för, och det slutar tacknämligt i våld och död. Birollsmästaren Morse gör ännu en stortartad insats i det lilla formatet och blåser liv i en ganska fyrkantig roll, liksom Rory Culkin som fint gestaltar Woods alienerade lillebror som tyr sig till den spännande cowboyen. Och Edward Norton (som också producerat) är i slutändan riktigt bra, särskilt när han börjar vackla i sin verklighetsuppfattning.
Men det är en alltför lång, alltför ointressant film för att den ska lämna några avtryck. En typisk festivalfilm, vars kvaliteer står i direkt proportion till hur många andra filmer man klämt - hade Down in the Valley varit en av säg 13-14 filmer hade den varit helt okej - nu blev den en av blott fem jag såg i år och då blir den i bästa fall medioker. (Betyg: 3/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar