Att Bill Murray spelar huvudrollen i en Jim Jarmuschfilm känns helt konsekvent - Murray har efter sina bejublade insatser hos Sofia Coppola och Wes Anderson liksom växt in i Jarmuschs filmuniversum. Med sin luggslitna, sorgsna deadpan-stil och ett fett kapital med indie-cool är han en perfekt arvtagare till tidigare Jarmusch-favoriter som Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits. Att hans rollfigur i Broken Flowers är intill förväxling lik hans ensamme skådis i Lost in Translation känns först lite jobbigt men säger kanske mer om hur Jarmuschs stil influerade Sofia Coppola än något annat.
Murray spelar Don Johnston, en åldrad playboy i Fred Perry-kläder som strax efter att ha blivit dumpad sin femtielfte unga flickvän får ett anonymt rosa brev från en gammal flamma som avslöjar att han är orsak till en nu nittonårig son som eventuellt är på väg till honom för att ge sig till känna. Sporrad av sin granne, amatördetektiven Winston (Jeffrey Wright) ger han sig motvilligt ut i hyrbil för att beta av fyra presumtivt misstänkta kvinnor och försöka snappa upp ledtrådar - och en stillsam roadmovie tar sin början.
Broken Flowers vann Juryns stora pris på Cannesfestivalen i våras och känns som en klassisk Jarmusch-film i sävligt tempo, befolkad av vardagsabsurditeter och coola figurer. Bill Murray kör på i sin avskalade, minimalistiska stil och om han är briljant eller har fastnat i ett uttryck och riskerar bli en parodi på sig själv beror på ens eget tycke och smak.
Som alltid hos Jarmusch är castingen oklanderlig och han lyckas snappa upp några av de bästa skådespelarna som är verksamma just nu. Sharon Stone är kongenial som småkitschig raceränka och tillräckligt självlysande för att man ändå kan börja hoppas på att otursförföljda Basic Instinct 2: Risk Addiction inte är ett så parodiskt och dödfött koncept som det låter (eller också är det bara den pilske tonårspojken i mig som talar). Frances Conroy från Six Feet Under är fantastisk, men det visste vi ju redan, och Tilda Swinton gör en ciggmuttrande insats som ilsk white trash-brutta. Enda smolket i glädjebägaren är Jessica Lange – å ena sidan är det gudagott att se henne igen, å andra sidan har flitiga lyftningar gjort att hon fått den där stela, hypersläta looken som man kan skrämma olydiga barn med. Och Jeffrey Wright som småbarnspappa besatt av krininalromaner är helt och hållet lysande – han och Murray gör ett omaka par som är väldigt rart och en av filmens stora behållningar.
Jarmusch har alltid haft fingertoppskänsla nog att samla ihop rent djävulska soundtrack, från träskbluesen i Mystery Train via Tom Waits sordinerade toner i Night on Earth till RZA:s instrumentala hiphop i Ghost Dog. Broken Flowers är inget undantag med ett sountrack som domineras av den afrikanske jazzmaestron Mulatku Astatke - vars hypnotiska, tajta låtar upphöjer Murrays ensamma sittningar i hyrbilen till stor filmkonst. Etiopisk jazz är det nya svart!
Broken Flowers slutar gåtfullt och om det är en lite lat utväg av en regissör som inte förmår knyta ihop säcken ordentligt eller något mycket större är en smaksak. Jag lutar åt det senare och rekommenderar att man inte ser filmen mol allena - det finns en del att diskutera efteråt. (Betyg: 8/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar