In this day and age när svensk thriller i regel betyder att en sammanbiten Jakob Eklund med handsfreemobil gasar runt i en sponsrad Audi är Storm en gudagåva. Storm är en galet ambitiös film med ekon av Matrix och It's A Wonderful Life och Tron och tvåhundra andra filmer - en existentiell science fiction-thriller i asfaltsvåt stadsmiljö, med tidsresor, datoranimationer, serietidningsestetik och pvc-klädda amazoner som slåss i slo-mo mot mystiska flintskalliga mörkermän på Stockholms gator.
Det borde inte kunna bli annat än i bästa fall lite töntigt och i värsta totalhaveri men Storm lyckas klara sig helskinnad och känns just nu som det roligaste som hänt svensk film sen... Jag vet inte. Det finns liksom inget inhemskt att jämföra med. Storm är en riktigt bra film – tar man sen i åtanke att den är svensk blir betyget snarare mästerverk.
DD (Eric Ericson) är en sorglös och cynisk glidare runt 30 som lever det goda livet i Stockholms nöjeselit, tills en kväll då allt ställs på ända efter några extremt egendomliga händelser. Mer ska inte avslöjas här mer än att det borde spårat ur redan från börjat – DD hänger i de i sammanhanget något uttjatade situationerna sexigt dansgolv (i slow motion, no less) och kokainsniff på toaletten som på film tenderar att bli lite fjantiga (minnes med fasa Michael Douglas ökända v-neck-tröja i discoscenerna i Basic Instinct för att ta ett elakt exempel). Men det funkar – här och genom hela filmen lyckas man på något vänster anamma klyschorna genom att inte låtsas om dem och bara köra på. Att det funkar så fint beror på den heliga allians som Storm lyckas uppnå: bra regi, smart och roligt manus, djävulskt bra spel. Lägg sen till ett svinsnyggt foto (Linus Sandgren), bitvis briljant dialog, köttiga actionscener och datoranimationer som inte direkt är i ILM-klass men som (återigen) ser helt okej ut för att vara svenska. Storm har bara kostat 22 miljoner, standard för en svensk långfilm, men lyckas se långt dyrare ut.
För manus och regi står Björn Stein och Måns Mårlind, två orimligt begåvade herrar med en bakgrund i Spung och De drabbade på SVT och den charmiga slapstickkomedin Disco Kung Fu med Kjell Bergkvist som drunken master. Eric Ericson – som imponerade både i De drabbade och i Maria Bloms Kvadd på Stadsteatern i Göteborg för några år sen – bär i mångt och mycket filmen på sina axlar och är helt fenomenal. Och Mårlind/Stein har castat övriga roller med trygg hand och till min nästan lyckorusiga glädje stoppat in två Spung-skådisar: Karl Norrhäll (Pelle) och Victor Ström (Melas). Båda gör guld av sina små biroller och är en fröjd att se. Liksom Jonas Karlsson som aldrig lyckas vara annat än fantastisk. Bonus: Mårlind/Stein har behållit sin faiblesse för att låta skådisarna prata med asjobbigt bebisspråk för att pigga upp dialogscener – det funkade med Kim i Spung och är lika roligt här.
Om jag har några betänkligheter är det att sista halvtimmen saggar en smula. En traumatisk och central scen mjölkas och mjölkas på tok för länge och Mårlind/Stein hamrar in sin poäng med slägga fast vi redan förstått. Men det är anteckningar i marginalen. Storm är ett litet mirakel, precis så bra som man hoppades när man såg den korta, suggestiva teasern för första gången. Storm går upp 20 januari nästa år och lär bli en av nästa års mest omtalade filmer. Finns det någon rättvisa i världen blir det en braksuccé också. (Betyg: 8/10)
7 kommentarer:
Jag håller i stort med dig i din recension av "Storm", det var en riktigt tuff film faktiskt. Tyvärr tror jag att en stor del av publiken kommer att dissa den just för att den är svensk, på väg ut ur biosalongen hörde jag kommentarer i stil med:
"Nja, okej om den hade varit amerikansk, men en SVENSK film på det här temat, nää!"
"Men tyckte du den var fjantig?"
"Nä, men den var ju SVENSK!"
Tja, det kanske bara är en minoritet som kollar med såna glasögon, men vem vet.
Några manusinvändningar som jag retade mig på dock:
* Jag vet inte om jag missade något, men var det inte extremt ologiskt att det dök upp två mormonpredikanter och plingade på DD:s dörr vid en tidpunkt som bör ha varit runt klockan fyra på natten?
* Brodern. Han led ju uppenbarligen av någon form av allvarlig psykisk störning efter barndomstraumat. Hur troligt är det att han flyttat från Vänersborg till Stockholm, och där bor i en egen lägenhet? Och VARFÖR bor han i Stockholm? Han framställdes inte direkt som en person som åkt dit för att göra karriär...
* (OCH HÄR ÄR DET SPOILERVARNING): Hur realistiskt är det egentligen att DD har "glömt bort att det var någon som dog"? Broderns uppdykande sent på kvällen - klädd i kostym och med kravatt i hand, redo att åka till kyrkogården - tolkade åtminstone jag som att han ville åka och lägga blommor på den där "någons" grav, precis som de gjorde den där dagen när han hade sitt trauma. Om jag hade en bror vars tankegång var så pass hung up på en grej, så tror jag inte att jag lyckats förtränga att det någonsin ens hänt.
Men som sagt, "Storm" var i stort en riktigt cool film, som jag imponerades storligen av. Och slutscenen var ju fantastiskt rolig!
När det gäller svensk film tror jag tyvärr det finns en negativ förväntan/inställning bland många, i synnerhet kids. Vilket ju är lite ironiskt när det gäller Storm eftersom den just var så bra för att vara svensk - en amerikansk film med samma manus hade nog inte känts lika spännande.
Manusluckor schmanusluckor, gillar jag filmen har jag en tendens att helt missa/förtränga eventuella orimligheter. Men du har rätt. Utom kanske när det gäller brodern - han kan ju mycket väl varit tillräckligt stabil för att ha egen lägenhet, och man kan ju tänka sig att föräldrarna tyckte att han skulle bo i Sthlm för att komma närmare DD. Som iofs sket i honom så det var ju ingen lyckad idé.
Storm hyllas överallt. Jag blir nyfiken. Främst på hur Storm skulle recenseras av någon som normalt inte gillar science fiction (eller vad nu Storm ska insorteras under). Eller nån som inte normalt alltid tokdissar alla svenska filmer. (Inte sagt att du gör det Conan, menar i allmänhet.)
För de flesta recensenter uttrycker sig som att detta är nåt nytt och fräscht som "alla" väntat på. Och det har inte jag. Därför jag undrar om Storm är en film mest för sådana som är trötta på "vanliga" svenska filmer.
Sen är det ju alltid lika trist att höra: Den var bra TROTS att den var svensk. Eller: Den var bra FÖR ATT VARA svensk.
Du får väl helt sonika se filmen själv - sista visningen på festivalen är nu på lördag 26 nov kl 16:30 på Skandia. Skynda fynda!
Annars är jag också dödligt leds på slentriandissandet av svensk film och försöker undvika det själv. Egentligen menade jag att Storm är en ruggigt bra film som blir extra intressant/spännande just för att den tillhör en genre (eller egentligen flera genrer) som i praktiken inte existerar i svensk film.
Klart jag ska se den. Jag ville bara höra din uppfattning. Det är som om allt som kan betecknas som bara kryddmåttsnytt hyllas av bara farten. Jag förstår inte riktigt - ska jag erkänna - varför nytt per automatik är bra...
Och är det verkligen så att "alla" längtar efter genrer som i stort sett inte finns i svensk film? Är det bara Sfi och apafega producenter som är anledningen till att det inte kommer fler?
Vet inte om du har lust att diskutera det här. Men jag är uppriktigt nyfiken.
standard för en svensk film är inte 22miljoner. lägg undan en handfull och du börjar närma dig. Däremot är det stort att göra effektfilm på 22 mille. Då måste man poleRA SLANTarna så att de bli värda dubbelt. /filmarbetaren
Den här låter väldigt intressant. Ser fram emot att se den i januari - både för att den är svensk och för att själva storyn verkar tilltalande.
Skicka en kommentar