Ett hål i mitt hjärta

Samtidskritik med Thorsten Flinck, Sanna Bråding, Björn Almroth och Goran Marjanovic. Klipp: Michal Leszczylowski. Ljud: Hans Möller. Regi och manus: Lukas Moodysson.

Det har skrivits så mycket i blaskorna om Lukas Moodyssons sexchock (eller var det porrattack) att när man väl ser Ett hål i mitt hjärta blir man faktiskt lite lättad över att den är mycket värre i fantasin än i verkligheten. Därmed inte sagt att det är en promenad i parken: detta är hardcore och frågan är om en så grafisk och omskakande film gjorts på svensk mark förut.

Fyra människor trängs i en ful lägenhet med filtar över fönstrena: en medelålders pornograf, hans två unga skådespelare och pornografens son som stängt in sig i pojkrummet med gothfrisyr och knastrig minimalistisk electronica i hörlurarna. Ett i sanning bizarrt gäng och allt är så sunkigt och ångestladdat att man skulle skratta åt eländet om inte de alltmer våldsamma övergreppen på Tess (Sanna Bråding) i porrens namn var så påträngande.

Men efterhand förstår man att det finns kärlek och framförallt ett behov av närhet och att bli bekräftad hos de fyra. Det är bara det att de är så emotionellt sabbade att de inte förmår uttrycka det – fyra trasiga människor som inte förmår kommunicera ordentligt, fastklibbade vid varandra i en märklig dödsdans utan chans att ta sig loss, där allt ser ut att bara bli värre och värre.

Det är inte en lättillgänglig film. Kronologin är uppbruten, stökiga och fragmentariska scener avlöser varandra. Ofta är det oklart vad som är verklighet och vad som är fantasi, eller snarare alternativ verklighet i en värld där personerna i filmen kunde nå varandra. Ibland är det mycket vackert – scenerna där porrskådisen Geko drömmer sig bort är hjärtskärande i all sin enkelhet och här är Moodysson lika effektiv som i basketscenerna på taket från Lilja 4-Ever – men oftare blir formen enahanda. Hela tiden punkteras filmen av operationsscener och påträngande elektroniska ljud: det är plågsamt och visst hickar man till - det är nämligen en kosmetisk blygdläppsoperation som pågår och en mer absurd och slagkraftig bild av ett samhälle i förfall är svår att tänka sig - men allt känns efterhand som ett lite billigt knep att ruska om oss i biostolen.

Mycket har skrivits om Moodyssons arbetssätt: som bekant stängde han in sig i en lägenhet i Trollhättan (där alla svenska filmer utspelar sig numera) med ett minmalt team och de fyra skådisarna i 17 dagar och grisade loss med dv-kameran i högsta hugg. Ett arbetssätt som säkert var fruktbart men jag undrar om inte filmen hade funkat bättre om den gjorts på ett annat sätt (kanske som en dogma?), iallafall för mig. Skådespelarna har varit högst delaktiga i skapandet och improvisation kan ofta vara av godo men ibland blir det för geggigt, som när Thorsten Flinck kommer loss och det bara blir för mycket… Thorsten. För mycket ångest-workshop för modiga skådespelare och för lite substans – en del scener var säkert fruktbara och starka för ensemblen men alltför mycket spel för att det skulle funka för mig.

Jag blev inte särskild berörd av filmen och då har vi tveklöst ett problem när syftet är att skaka om och få publiken att ifrågasätta den tid vi lever i. Lilja 4-Ever berörde mig oändligt mycket mer än Ett hål i mitt hjärta men jämförelsen känns en smula andefattig: det är ju två helt olika filmer. Lilja är en traditionellt berättad och rak historia med tydligt budskap, Ett hål i mitt hjärta är ett experiment, ett naket och chockartat nedslag i en sjuk samtid. All heder åt Lukas Moodysson som är ett filmgeni med ett brinnande patos, men trots de goda avsikterna och modet att göra en så provocerande och svårtillgänglig film – vi ska inte glömma att den mitt i misären också är väldigt arty - fungerar det inte för mig. (Betyg: 5/10)