The Village

Rysare med Joaquin Phoenix, Bryce Dallas Howard, Adrien Brody och Sigourney Weaver. Regi och manus: M. Night Shyamalan.

Det är tuffa tider för den som gillar M. Night Shyamalan. Alla älskade Det sjätte sinnet (1999)med en dyster Bruce Willis och den där mysrysaren till twist på slutet. (Det vill säga alla som stod ut med Haley Joel Osments lika lillgamla som gråtmilda insats och inte kände sig manade att spöa skiten ur honom.)

Sen kom Unbreakable (2000) som fick minst sagt blandad kritik men i min värld var kalas: en gåtfull, ödesmättad och varsamt berättad historia, mästerligt fotograferad av Eduardo Serra och återigen med en dämpad Bruce Willis i huvudrollen. Köpte man bara det märkliga slutet - och Samuel L. Jackson med afroperuk och glaskäpp - så var man home free.

Sen började det gå utför: Signs (2002) började som en lågmäld och rafflande utomjordingar invaderar jorden-film i liten skala men spårade snart ur till en mögig historia om att Mel Gibsons präst skulle hitta tillbaka till sin tro, med en lika besynnerlig som antiklimaktisk upplösning. Shyamalans patenterade förmåga att knyta ihop säcken på ett utstuderat och elegant vis tycktes ha runnit honom ur händerna och när ljusen tändes kände man sig snöpligt lurad och frustrerad: vad fan ville karln säga, om han nu alls hade något att säga?

Upp till bevis alltså med The Village. Vi befinner oss i ett litet samhälle i slutet av 1800-talet där invånarna sen många år lever i kontrollerad skräck för de mystiska varelser som stryker omkring i skogen som omgärdar byn. Men när unge Lucius (Joaquin Phoenix) ber byrådet om lov lämna byn för att ta sig till staden får det ödesdigra konsekvenser...

Shyamalan ägnar sig länge och omsorgsfullt åt att måla upp det lilla samhället med dess dagliga rutiner: kvinnorna sopar förstubron, männen hugger ved, byrådet har sammmanträde och William Hurt stryker sig bekymrat över sin mäktiga skepparkrans. Mycket vadmal, många skägg. Men idyllen störs av små påminnelser om att ondskan är tätt inpå och snart anar vi att byborna bär på en mörk hemlighet.

Här lyckas Shyamalan effektivt bygga upp en stämning av annalkande fara, utan några större åthävor. Han är hjälpt av mästerfotografern Roger Deakins (som fått alla bröderna Coens filmer från och med Barton Fink att bli så sagolikt granna) och den gamla tumregeln att det är bättre att bara låta publiken ana monstren än att visa upp dem i bild. (Det blir ren bildporr i en överdjävligt snygg slow motion-sekvens när Joaquin räddar Bryce Dallas Howard från monstrena och här är Shyamalan i sitt absoluta esse.)

Men Night (som vi fans kallar honom) vore ju inte Night om det inte fanns en twist. Och det finns det förstås. Mer ska inte avslöjas än att iallafall jag (som i regel går på de simplaste knep) blev ordentligt förvånad flera gånger och sånt ska belönas. The Village börjar som en klassisk skräckfilm och slutar som något helt annat - inte helt klart vad, dock, för efteråt sitter man snarare och fyller i manusluckor än peppar över eventuellt budskap.

Och det är kanske därför filmen blivit så sågad både här och i USA: man kan känna sig en smula leds på att det alltid måste bli den där twisten på slutet och på att han sedan Signs ger sken av att ha något att säga, men att när man börjar finfördela filmerna efteråt (för det måste man alltid) har svårt att hitta något mer än skickligt konstruerade manusknep och förment betydelseladdade ledtrådar som visar sig vara föga mer än irrbloss och dekoration.

Men det kan man med gott samvete strunta i och njuta av The Village för vad den ändå är: en stiliserad, välberättad, apsnygg och mäkta fint spelad saga som både luras och levererar några riktiga saftiga läskigheter. (Betyg: 7/10)