The Bourne Supremacy

Spänning med Matt Damon, Franka Potente, Joan Allen och Brian Cox. Foto: Oliver Wood. Manus: Tony Gilroy efter Robert Ludlums roman. Regi: Paul Greengrass.

The Bourne Identity som kom häromåret var ingen vanlig Hollywoodthriller. Den utspelade sig i Europa och inte Los Angeles eller New York. Fotot var grynigt med lätt dokumentärkänsla, mer Ken Loach än Jerry Bruckheimer. Regissören Doug Liman (med fantastiska Swingers på cv:n) var ingen Hollywoodveteran utan handplockad från indie-världen. Och Matt Damon i huvudrollen var ett inte helt sjävklart castingval med sin pojkaktiga preppy-look. Resultatet blev en helt ok spionfilm som kändes lite fräschare och roligare än din sedvanliga blockbuster.

Nu är uppföljaren här och receptet har varit detsamma. Ta en begåvad regissör som nyss slagit igenom, i det här fallet britten Paul Greengrass. Låt honom sätta tänderna i ett manus fullspäckat med lönnmördare, minnesförlust, skumma CIA-män och tuffa biljakter. Krydda med europeiska locations, ryska bilar, grådaskig look och låt Matt Damon koka i två timmar. Et voila!

Tyvärr smakar det inte lika gott som ettan (och här kan vi väl lägga ner de taffliga matanalogierna?). Till att börja med kastas man rätt in i handligen utan någon detta-har-hänt som hjälp på traven – det är fantastiskt rörigt och man bör helst ha sett ettan nyligen för att hänga med. Sen kommer misstag två när Franka Potente, den tyska indieprinsessan från Spring Lola, skrivs ut ur filmen redan under första kvarten. Depp! Bland det bästa med ettan var att Matt och Franka var ett snyggt och fräscht par, fjärran från traditionell Hollywood-casting i actionblockbusters. Kvar blir bara en jagad Matt som plågas och springer och har ångest genom hela filmen vilket inte är hälften så kul.

Paul Greengrass har gjort dokumentärer och tv i England under hela nittiotalet och slog igenom internationellt med Bloody Sunday (2002), en drabbande och fullkomligt lysande film om kravallerna på Nordirland januari 1972 då brittiska trupper sköt skarpt mot demonstranter sedan en fredlig demonstration urartat. Bloody Sunday är skickligt filmad och klippt i dokumentär stil av en uppenbart begåvad regissör men i The Bourne Supremacy fungerar Greengrass inte med samma framgång. För filmen är så sönderklippt och stökig att den får Tony Scotts bildorgier att likna Livslust Brevlåda i jämförelse. Jumpcutsen avlöser varandra och tempot är så hysteriskt att det blir hart när omöjligt att följa med i biljakterna. De flesta actionscenerna sabbas totalt och när Matt Damon till slut får svaret på sina frågor har man tappat intresset och sugen.

Skippa alltså Bourne (premiär 17 sept) och hyr Bloody Sunday istället. Den är makalöst bra. (Betyg: 5/10)