Hem till byn 2: Masjävlar

Skarp komedi med Sofia Helin, Ann Petrén, Kajsa Ernst, Joakim Lindblad och Lars G Aronsson. Foto: Peter Mokrosinski. Klippning: Petra Ahlin. Musik: Anders Nygårds. Regi och manus: Maria Blom.

Det ska väl sägas direkt att jag är en smula insyltad i den här filmen. Den är (mästerligt) klippt av min flickvän och jag är kompis med regissören… vilket inte hindrar att den rent objektivt är en av årets bästa filmer och ett måste för dig som vill bli lycklig i biomörkret.

Mia (Sofia Helin) är en lyckad 30-åring som har lägenhet i innerstan, dyr bil och ett toppjobb på Ericsson. När hennes pappa fyller sjuttio åker hon med blandade känslor tillbaka till det lilla samhälle i Dalarna där hon växte upp och där hon inte satt sin fot på tio år. Hemma igen möter hon sin gamla flamma Jan-Erik och framförallt sina två äldre systrar, drömmerskan Gunilla just hemkommen från solsemester på Bali och stressade Eivor som styr kalasriggandet med besk järnhand. Fördomar och förväntningar krockar, gamla konflikter rasslar upp till ytan, spriten flödar och helgen blir ordentligt omvälvande för alla inblandade.

Maria Blom har gjort kometkarriär på Backstage i Stockholm med ett pärlband av lysande föreställningar, inte minst Sårskorpor som nog är det bästa jag sett på en teaterscen: en smart, rolig och känslig berättelse om några ensamma människor och deras längtan efter kärlek och närhet, allt inramat av påhittig scenografi och med Bloms patenterat goda öra för dialog. Masjävlar är Bloms långfilmsdebut, i alla fall med big bucks inblandade – hon har tidigare gjort lågbudgetfilmen Fishy på dv som aldrig visats offentligt. (Men det är en fin liten film så vi håller en tumme för att den köps av SVT eller släpps på dvd framöver.)

Och vilken djävulskt begåvad debut det är. Blom har tagit med sig sin goda hand med skådisar och gudabenådade förmåga att skriva fin dialog från scenen till bioduken med en imponerande konsekvens. Castingen är perfekt: Anne Petrén lyser som den stjärnögda och levnadsglada Gunilla, i en roll som är många ljusår från hennes bittra medelålderskris i Runges Om jag vänder mig om. Det luktar guldbagge, liksom för Kajsa Ernst som gör den beskäftiga Eivor med sammanbiten briljans – får ingen av dem baggen i januari är det en smärre skandal. Och de är bara två exempel i en omsorgsfullt utvald skara skådisar varav de flesta känns fräscha och outslitna på vita duken (för ett gammalt fan av Varuhuset kommer en extra liten bonus i form av varuhusdetektiven Lennart Berggren aka Willie Andréason som jubilaren).

Fenomenal är också filmmusiken komponerad av Anders Nygårds – flödande folkmusik med rötterna djupt i Dalamyllan och huvudet bland molnen. Det var längesedan jag såg en film där musiken var så fulländad och tillförde så mycket till historien som här.

Masjävlar utspelar sig i ett litet samhälle i Dalarna men det vankas aldrig lättköpt bondkomik vilket titeln kanske kan förleda en att tro. Bystugan är bara arenan, det är en allmängiltig historia om att välja väg i livet, om att respektera varandras val... men framförallt om att ta vara på sin familj, även om det kan kännas som om man kommit långt ifrån varandra. Det är en varm, rolig och välskriven historia där djupt sorgliga scener samsas med rena dråpligheter på ett självklart och rasande skickligt sätt.

När eftertexterna började rulla kom jag att tänka på Agnes Jaouis I andras ögon som kom för några år sen - samma sorgsna lyckokänsla infinner sig efteråt när man sett en film som ”bara” handlar om vad det är att vara människa, skildrat på ett så ömsint och lyhört sätt att man blir alldeles varm inne i hjärtat. Masjävlar är den bästa svenska film jag sett på år och dag, en smått sensationell debut och ett lyckopiller i vintermörkret. Gå och se! (Betyg: 8/10)