Årsbästalistan 2004

The Machinist, Old Boy, Team America: World Police, Tim Burtons Willy Wonka and the Chocolate Factory, Spielbergs The War of the Worlds, Wes Andersons The Life Aquatic... listan kan göras hur lång som helst på presumtivt fantastiska filmer som ska gå upp under 2005. Men först ska detta år sammanfattas. Varsågoda, filmerna som lyste upp min värld under året som gått.

1. 21 Grams
Med sin uppbrutna struktur och sina matiga berättelser om mänskliga öden var Alejandro González Iñárritus 21 Grams sannolikt årets mest jävliga film, men också den mest drabbande. Ett mästerverk, med fullständigt lysande rollprestationer av Naomi Watts, Sean Penn och framförallt Benicio Del Toro som gjorde sitt livs roll.

2. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Världens piggaste videoregissör drämde till med årets finaste kärleksfilm. Läs recension

3. Collateral
Los Angeles är aldrig så vackert och mäktigt som i Michael Manns episka historier om tjuvar och poliser i skuggan av blänkande skyskrapor. Collateral var ett tajt och i vanlig ordning snorsnyggt kammarspel med Tom Cruise i god form som gråhårig hitman och Jamie Foxx i suverän genombrottsroll som dagdrömmande taxichaffis.

4. Elephant
Gus Van Sant hittade äntligen hem efter mainstreamutflykterna och gjorde sin bästa film sen To Die For. Elephant var ett skakande och ordentligt ruggigt samtidsdokument som sitter kvar länge. Läs recension

5. Lost in Translation
Sofia Coppola blommade ut som regissör och manusförfattare och Bill Murray gjorde en sagolik comeback efter att ha värmt upp hos Wes Anderson. Bonus: en kärleksaffär mellan medelålders man och ung tjej som för en gångs skull inte kändes gubbsjuk. Läs recension

6. American Splendor
Birollsfavoriten Paul Giamatti var lika lysande som porträttlik i en formsäker resa in och ut genom Harvey Pekars misantropiska serier.

7. Dawn of the Dead
Begåvad reklamsnubbe långfilmsdebuterar med en remake på Romeros skräckklassiker Dawn of the Dead. Det borde bli i bästa fall mediokert men Zach Snyders zombieslakt imponerade stort och många scener smäller till och med originalet på fingrarna. Läs recension

8. Masjävlar
Sprit, skotrar och syskonkärlek i årets debutfilm. Läs recension

9. Garden State
Årets mest dregelframkallande trailer bjussade inte på årets bästa film men väl en anspråkslös och charmig coming-of-age-historia av och med Zach Braff som sannerligen blir ett namn att hålla ögonen på. Läs recension

10. Fyra nyanser av brunt
Killinggängets långfilmsdebut blandade obehindrat kolsvart folkhemssatir, bizarra utflykter till Dalarna, ett medelålders magikerpar med äktenskapsproblem och långrandiga sessioner i terapisoffan. En ambitiös och bitvis briljant mastodontfilm som inte liknar något annat som gjorts i Sverige.

Bubblare: Big Fish
En okej Tim Burton-film är jämfört med allt annat ett smärre mästerverk, så också Big Fish som en smula orättvist glömdes bort. En återgång till toppformen efter mediokra Planet of the Apes och nu peppar vi inför filmatiseringen av Roald Dahls Kalle och chokladfabriken med USA-premiär i juli.

Årets dokumentär: Armbryterskan från ensamheten
Tjocka amerikaner som äter för mycket hamburgare och, eh, Michael Moore i all ära, men årets starkast lysande filmstjärna var Heidi Andersson, VM-hjältinna i armbrytning, och hennes eskapader i Kanada tillsammans med pappa Kent i en av årets mest underhållande filmer. Läs recension

Årets skräckfilm: Ju-On: The Grudge
Japansk skräckfilm är het och gobitarna åker med stadig takt in i remake-maskineriet i Hollywood. Så också The Grudge som är det mest skrämmande jag sett på bio, hands down. Det är mer än ett år sen men fortfarande kan blotta tanken på en liten blåmålad japansk pojke vid fotändan av sängen framkalla djup ångest. Nyversionen med Sarah Michelle Gellar kan mycket väl funka - trailern ser riktigt lovande ut - men hyr först originalet.

Årets direkt-till-dvd: Shaun of the Dead
Edgar Wrights och Simon Peggs fulländade zom-rom-com fick aldrig någon chans på bio men släpptes sent omsider på dvd med horder av extramaterial. Läs recension

Årets roligaste scen: Scary Movie 3
I stark konkurrens med Will Ferrell och Puss in Boots från Shrek 2 var årets skrattfest lite otippat hämtad från senaste Scary Movie-filmen, ett rekordtramsigt franchise som fick nytt liv när Airplane/Naked Gun-veteranerna David Zucker och Pat Proft kom ombord för trean. Scenen där Charlie Sheens präst (tänk Mel Gibson i Signs) ska försöka få klarhet i exakt hur skadad hans fru blivit i en bilolycka medelst symboler i form av munkar, kvistar och wienerkorvar var hysteriskt bra.

Årets sämsta film: Paycheck
Van Helsing, Rånarna och Exorcisten: begynnelsen får ursäkta, men när John Woo når absoluta botten av sin vingliga USA-karriär med en förvirrad, billig och illa spelad (Ben Affleck för guds skull) actionvåffla som brakar ihop efter bara några minuter så kan det tyvärr inte bli sämre.

Årets biroll 1: Perikles från Fyra nyanser av brunt
En åldrad förförare som dök upp när man minst anade det som en dansk gubben i lådan och gjorde livet surt för Iwar Wiklanders trollkarl på sommarturné. Årets utan konkurrens bizarraste filmfigur, gestaltad med spinkig briljans av Finn Nielsen.

Årets biroll 2: Toby från American Splendor
Harvey Pekars arkivkollega Toby Radloff (spelad av Judah Friedlander) som äntligen hittar hem i livet när Revenge of the Nerds har premiär.

Årets miss: Gitarrmongot
Jag kom aldrig iväg på Ruben Östlunds hyllade och egensinniga film och blott tre veckor eller så efter premiären var den undangömd på en ynka salong med en ynka visning, mitt på dan. Depp. När kommer dvd:n?

Årets bästa soundtrack: Garden State
Om man har både Nick Drake och The Shins på soundtracket så går det i princip inte att misslyckas, det vet Zach Braff.

Årets bästa filmmusik: Masjävlar
Anders Nygårds ömsinta folkmusik lyfte daladramat Masjävlar till fenomenala höjder.

Årets bästa förtexter: Dawn of the Dead
Sprakigt och kaosartat videokollage till tonerna av rejält ödesmättade The Man Comes Around med Johnny Cashs darriga tordönsröst slog effektivt an tonen i Zach Snyders mästerliga zombiefilm.

Årets sämsta specialeffekter: Exorcisten: begynnelsen
Turerna bakom den problemfyllda inspelningen (Paul Schrader fick sparken och Renny Harlin tog över rodret med order om att inte spara på blodet) är mer intressanta än den färdiga filmen, som blev en klumpig soppa av icke-läskiga scener och smaklöst övervåld. Samt årets fulaste effekter, där en illa dataanimerad Izabella Scorupco som djävulsbesatt love interest skuttar runt på grottväggar och väser "fuck me!" till stackars Stellan Skarsgård. Conan och alla andra i salongen skrattade uppgivet.

Årets mest menlösa film från en idol:
Dött lopp mellan bröderna Coens fantastiskt onödiga remake på The Ladykillers och Spielbergs gulliga men meningslösa The Terminal.

Årets mest överskattade: Kill Bill vol. 2
Långrandig, pratig och (värst av allt) nästan våldsbefriat sömnpiller från en Tarantino som verkar glömt bort hur man skriver intressant dialog.

Årets bästa foto:
Delad medalj till Roger Deakins, som fått bröderna Coens filmer att se så fantastiska ut, och gjorde sammalunda i The Village och Leif Benjours fina insats i Fyra nyanser av brunt (som borde ge honom en Guldbagge om några veckor).

Eventuella godbitar jag aldrig hann se: Hellboy, Capturing the Friedmans, Återkomsten.

Till sist...
ser jag att jag glömt Infernal Affairs, svårt spännande japansk polisfilm som också var bäst.

Vi hörs 2005. Gott nytt år!