Flightplan taxar in efter Red Eye som årets andra nagelbitare i flygplansmiljö, men där Red Eye tappade sin nerv när vi återvände till terra firma så har Flightplan det goda omdömet att hålla sig i luftrummet (sånär som på en kort prolog). Det är något visst med filmer som utspelar sig helt och hållet i fortskaffningsmedel som flygplan eller allra helst tåg. Den avgränsade ytan ställer krav på manusförfattarna att hålla historien i spinn, det går liksom inte att slänga in en helikopterjakt eller en exploderande motorcykel för att hålla intresset uppe. Men framförallt är det den höga mysighetsfaktorn som lockar, en skumpig tågkupé som susar fram genom becksvart natt är en av de mest suggestiva och romantiska platser som finns och har filmmakarna vett och mod nog att hålla sig på spåret (sorry) blir man lycklig.
Jodie Foster är en flygplanskonstruktör bosatt i Berlin som efter att hennes make dött i en olycka ska flyga hem till Staterna med den tioåriga dottern. Men när Jodie slumrar till försvinner dottern, kabinpersonalen vill knappt minnas att hon ens haft någon med sig, och Jodie förstår att flickan blivit kidnappad – men är det de skumma araberna eller rentav de plastigt leende flygvärdinnorna som är skyldiga? Eller har Jodie fastnat i en slapp ripoff av Det sjätte sinnet och inbillat sig att hennes i själva verket döda dotter är uppe och kutar?
Eller är det helt enkelt Panic Room på ett flygplan? Förutom de uppenbara likheterna att en nyblivet ensamstående Jodie Foster återigen ska skydda sin dotter från slemma män i en klaustrofobisk setting så har den tyske regissören Robert Schwetke (för övrigt på gång med en säkerligen onödig remake av Runaway Train) ett uns av David Finchers suveräna bildkänsla – Flightplan är smidigt berättad och stiligt fotad av Florian Ballhaus. Och liksom i Panic Room njuter man när thrillermaskineriet är i gång och nöten ska knäckas med de begränsade medel som står till buds - det är den typen av film som inte skäms för att den är en film utan gärna offrar logiken på underhållningsvärdets altare.
Jodie Foster är lysande som vanligt och Peter Saarsgard har i och med Flightplan fulländat sin spelstil: en kombination av vakande distans, lunsig slackerhållning och tyst fulsnygg sexighet kompletterat med en välmodulerad och lätt feminin röst med en rent Malkovichsk mix av släpighet, sadism och ointresse.
Flightplan bjuder på god underhållning och efteråt gör man bäst i att inte bena ut intrigen alltför noga för då uppenbarar sig manusluckor galore. Men Jodie Foster och hög mysfaktor räcker långt. (Betyg: 6/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar