Vakna Will Ferrell!

Apropå inlägget om Steve Martin för ett tag sen så känns det som om Will Ferrell - även om han just nu är kungen av komedi - också hamnat i en obehaglig svacka. Ferrell har ju gått från att vara den klarast lysande stjärnan i Saturday Night Live på mången år (att se Best of SNL-samlingen på dvd är en oerhört märklig upplevelse eftersom Ferrell ständigt överglänser gästartisten oavsett magnitud) till flitiga inhopp i Frat Pack-gängets filmer (Zoolander, Starsky & Hutch, Old School och senast när han nästan räddade det mesiga slutet i Wedding Crashers) till att gå solo. Men efter lovande start med trivsamma bagateller som Elf och Anchorman ser det just nu lite dystert ut.

I Kicking & Screaming som gick upp i USA i maj (direkt till dvd i Sverige månne?) är Will en välmenande soccer dad i skuggan av sin dominerande och odrägliga pappa (Robert Duvall) som aldrig ger honom den bekräftelse och kärlek han vill ha. När Ferrells lag av klantiga misfits slåss om titeln med Duvalls slipade a-barn ställs konflikten på sin spets. En djupt sorglig fadersuppgörelse mixad med en underdoghistoria som betar av samtliga klyschor i sportfilmshistorien (inga poäng till den som gissar vilket lag som tar hem spelet) som såklart kunde blivit kul om bara Ferrell fått fritt spelrum. Men han snärjs av ett platt familjeanpassat (läs urvattnat) manus och en regissör som inte kan berätta den simplaste historia utan att fastna i oändliga fotbollsmontage - Kicking & Screaming kan faktiskt vara den mest montagetäta filmen någonsin, oavsett om huvudpersonerna spelar boll eller äter korv ska det berättas i ett överdjävulskt långt montage och efter bara en stund blir det mäkta irriterande.

Ferrell är inte helt bortkastad och har några stunder mot slutet av filmen när han har gått från mesig konflikträdd velourpappa till koffeinberoende stirrig skrikhals som nästan spöar upp barnen i sin ursinniga vinningslystnad. Då är han riktigt bra, men det är för lite och för sent, små små guldkorn i en medioker familjerulle som misslyckas på nästan alla plan. (När Ferrell mot slutet kommer till insikt och ber samtliga om ursäkt för sitt opassande beteende är det helt olidligt.)

Och Bewitched/En förtrollad romans (premiär ikväll) känns föga lockande. En postmodern uppdatering av en gammal sextiotalsitcom med manus och regi av av Nora Ephron, som förstås har en given plats i filmhimlen efter sitt för alltid bländande manus till When Harry Met Sally. Men Bewitched, Ephrons första film på fem år, har gått sådär i USA och i stort sett massakrerats av kritikerna.

Ondskefullast av alla är Michael Atkinson i Village Voice som kallar filmen unrivaled in modern times for smugness, vapidity, and condescension. To spend even 10 minutes in the movie's universe is to experience the Sartrean nausea of an utterly hollow head and heart (...) Kidman cutes it up, and Ferrell is so fearless in the face of the tasks put before him that he should get a Nobel, but it's nothing they couldn't do while brushing their teeth, or more to the point, paying their bills.

Hurven! Men Ferrell är lyckligtvis on a roll och har ett gäng projekt på gång. Både kommande Stranger Than Fiction (regi av Marc Forster med Monster's Ball och Finding Neverland under bältet) och en hittills odöpt komedi i Nascar-miljö, skriven av Ferrell och Anchorman-kumpanen Adam McKay och med Sacha Baron Cohen på rollistan, kan bli riktigt bra. Så vi får förlåta Will Ferrell ett par snedsteg, han är trots allt det roligaste som stått i ett par skor på bra länge.