Harrys döttrar

Richard Hobert fick såna kopiösa mängder dynga över sig efter medeltidsdebaclet Tre solar (som jag fortfarande inte sett men trailern - och Micke Persbrandts peruk - är för evigt fastsvedda på näthinnan) att man kan få för sig att glömma att karln faktiskt gjort en hel del bra film. Bara att ge sig på att göra en septett som tematiskt behandlar de sju dödssynderna är fränt. Att sen resultatet blev ojämnt är som det ska – för att vara en regissör verksam i Sverige är Hobert extremt flitig (tolv filmer sen 1991) och då får man räkna med några stolpskott. Och faktiskt några fullträffar: Glädjekällan, Händerna och Spring för livet.

Nu är Hobert tillbaka med dramat Harrys döttrar och att kalla det en triumfatorisk return to form vore dessvärre en vild överdrift. Lena Endre och Amanda Ooms är systrar som går i väntans tider, men ödet vill att Endre får en välskapt pojk, och att Ooms barn dör strax innan födseln. Ooms blir först katatonisk av sorg, sen alltmer besatt av systerns babylycka. Endre drar sig undan men får skuldkänslor – har Ooms en skruv lös eller är det Endre som inte klarar av att se hennes lidande? Snart anar vi att familjen bär på en mörk hemlighet och att systrarnas nära relation till sin bullrige pappa (en Ivar Wiklander som spelar för de allra bakersta bänkraderna) inte är helt utan komplikationer.

Trots det oerhört tragiska i berättelsen så blir Harrys döttrar aldrig gripande och är i långa stycken enerverande ointressant. Det kan bero på att Endre kör sin vanliga schtick eller att Amanda Ooms aldrig blir tillräckligt galen för att det ska bränna till. Filmen känns för ytlig för att ruska om som seriöst drama, och för ospännande för att fungera som psykologisk thriller. Det hjälper inte att Peter Gardiner och norrmannen som spelar systrarnas respektive män är så braktrista i sitt spel att samtliga klockor i salongen stannar. Hobert ville kanske poängtera att det här är kvinnornas berättelse men ibland blir bristerna (både i spel och manus) hos de menlösa karlarna nästan komiska. Och ett olyckligt sidospår med en havande gorillahona på zoot där Endre jobbar, som får fungera som en klumpig metafor för moderskapet, tillför inte mer än några ofrivilliga fniss.

För att rädda situationen har Hobert hyrt in Zbigniew Preisner, Kieslowskis gamle kumpan med lysande musik till Dekalogen och Veronikas dubbelliv under bältet. Men där salig Kieslowski hade vett att ransonera med Preisners känsliga bitar har Hobert valt att kräma på till max så fort det blir läge i ett lite ansträngt försök att lyfta scenerna, vilket till slut gör att Preisner dränks i sorlet.

Harrys döttrar är en småtrist och tunn historia maskerad till välgjort och vuxet drama som säkert ändå kan fungera hos Endre-sugna femtioplussare. Och Amanda Ooms bör ligga säkert till för en guldbaggenominering. Men jag ser hellre om Händerna, Hoberts tajta lilla thriller från -94 med en sunkig Sven-Bertil Taube i huvudrollen, och hoppas på att Hobert kommer tillbaka med en film som det går att bry sig om. Då kan han bli intressant igen. (Betyg: 4/10)