söndag 19 mars 2006

A Bittersweet Life

Varje gång man ser en asiatisk actionfilm, inte festlig snubbel-kung fu à la Jackie Chan utan den typen av eleganta, intelligenta och ruggigt våldsamma gangsterfilmer som brukar vara en stapelvara på Stockholms filmfestival (och som geeks med större koll och djupare plånbok än mig säkert köper by the dozen på nätet), blir man påmind om hur vanvettigt trista amerikanska actionscener brukar vara.

Antingen är det Bruckheimerskolan med exploderande motorcyklar, eller det vid det här laget obarmhärtigt uttjatade (och sönderparodierade) post-Matrix-upplägget med motion control-kameror, plötsliga växlingar mellan slo-mo och uppspeedat, och obligatoriska Grame Revell-big beats eller Prodigy-svullen rocktechno på ljudbandet. Det var ballt när första Matrix kom men känns idag extremt nattståndet.

(Till och med en ambitiös science fiction-rulle som Aeon Flux som jag såg häromveckan hade svårt att kasta Wachowski-oket - trots en helt crazy scenografi, märkliga karaktärer och förvirrande plot var slagsmålen lite väl mycket skinnställ -99 för att inte sabba den futuristiska inramningen.)

Tack och lov då för filmer som A Bittersweet Life som spelar i en helt annan division. Sun-woo jobbar som thug åt maffiabossen Baek och får i uppdrag att hålla koll på hans nya vackra flickvän. Ett välbekant upplägg som alltid går åt pipan, så också här. Sun-woo (spelad av snyggingen Byung-hun Lee från Joint Security Area) är en måttfull och dämpad gentleman i skräddarsydda kostymer som glider runt i luftkonditionerade hotellkorridorer och när plikten kallar exploderar i perfekta utfall av ultravåld som gör slarvsylta av de stackars underhuggare som råkar komma i hans väg. Ända tills det ögonblick han låter känslorna gå före kallet och därmed beseglar sitt öde.

A Bittersweet Life är sorgsen och sordinerad historia om högmod, lojalitet och livets mening satt till omåttligt vackra bilder av Seoul och med brutala och välkoreograferade våldsscener som John Woo antagligen önskar att han fortfarande kunde pressa fram där han sitter i Bel Air och undrar var karriären tog vägen.

Det är bitvis sanslöst våldsamt med ett avslutande kulregn som smäller alla andra shootouts på fingrarna i ren och skär enveten blodtörst. Och vapenskramlet blir så mycket mer omtumlande eftersom fajterna i resten av filmen utspelas med nävar, knivar och baseballträn - antingen är vapenlagarna i Sydkorea väldigt strikta eller också har Ji-woon Kim (manus/regi) tagit sig friheter. Det är hursomhelst mäkta effektivt.

Den blodiga finalen bjussar också på ett par mångtydiga bilder som öppnar upp för lite olika tolkningar om vad som egentligen händer på slutet. Inte konstigt med tanke på att Ji-woon Kim också gjorde den fenomenalt snygga skräckisen A Tale of Two Sisters som med sina komplexa hopp i tid och rum lämnade fältet öppet för de mest avancerade analyser. A Bittersweet Life är en enklare, rakare film, fast förankrad i gangstergenren men med ögonblick av hisnande skönhet mellan de utsökt koreograferade actionscenerna. Snyggare våld har jag inte sett på år och dag.

1 kommentar:

Joakim S. sa...

Jag håller med om varenda ord. Fantastiskt bra film.