Tsotsi

Tsotsi är en ung småtjuv i en slummig kåkstad utanför Johannesburg som tillsammans med sitt gäng med droogies försörjer sig på rån och ficktjuveri. När ett vanligt plånboksrån slutar med att Tsotsi kallblodigt sticker ihjäl en farbror i tunnelbanan splittras gänget. På väg hem snor Tsotsi en bil av en förmögen kvinna och skjuter henne i blotta förskräckelsen. När han ska dumpa bilen upptäcker han till sin fasa att det ligger en jollrande bebis i baksätet...

Tsotsi är Sydafrikas Oscarbidrag och har jämförts med Fernando Meirelles Guds stad, och den lyckas på samma drabbande sätt måla upp bilden av unga människor i desperata livssituationer, i ett gråzon utan lag och rätt där ett liv inte är mycket värt och där allt man har kan tas ifrån en på två röda sekunder. Men där Guds stad hade en puls som fick Scorseses mest svindlande bildkaskader att kännas sömniga är Tsotsi till formen mycket mer konventionell och inte alls samma knäckande upplevelse, trots tjusigt foto och en hel del pumpande Africarap på soundtracket.

Tsotsi tar på sitt fumliga sätt hand om bebisen. Själv är han inte mer än en liten pojke, som av omständigheterna tvingats växa upp alldeles för fort och bli hård, föraktfull och känslokall. Babyn påminner honom om den barndom han aldrig fått och Tsotsi försöker fåfängt börja om på nytt.

Allt detta skildras fint, men efter den starka inledande halvtimmen börjar jag känna en pockande träsmak. Det kan bero på en orimligt lång scen mellan Tsotsi och en sunkig tiggare som ska lära ynglingen (och oss) att livet har ett värde även om man befinner sig på botten. Det kan bero på att regissören Gavin Hood pressar fram lite för många förment mäktiga scener (gärna filmade med kranåkning, i gryningen) då man förväntas känna mycket - scener som sträcker sig efter en tyngd jag inte känner finns där (att man bytt ut den tunga hiphopen mot någon kväljande Enya-kopia hjälper inte). Och det kan också bero lite på nykomlingen Presley Chweneyagae i huvudrollen: han har en stark närvaro och en oförglömlig blick, men spelet haltar ibland.

Framförallt kanske vetskapen om att Tsotsi är favorittippad inför Oscargalan ställer till problem. Man vet att det inte kommer att bli alltför jävligt utan snarare en livsbejakande historia om ett värdig liv i misären, humanismens seger, pärlorna i smutsen etc.

(Men denna cyniska tes faller platt efter en snabb titt på tidigare vinnare: för varje oförarglig feelgood som Mediterraneo eller Life is Beautiful finns en Brända av solen, en Antonias värld eller en Ingenmansland, filmer som knappast kan anklagas för mjäkighet. Oh well.)

Sen fick jag anstränga mig hårt för att känna sympati för någon som faktiskt stjäl ett barn av dess förtvivlade mamma. Tsotsi är förstås också ett offer men jag önskade mest av allt att slyngeln skulle klippa sig och skaffa ett jobb. Jag måste haft ett hjärta av sten och de mest känslolösa MUF-glasögonen på mig i biosalongen för Tstotsi må vara en berömvärd och stark film, men it didn't do it for me.