Lady Vengeance är den avslutande delen i Park Chan-wooks hämndtrilogi, efter Sympathy for Mr Vengeance och mäktiga OldBoy. Geum-Ja är bara nitton år när hon åker i finkan för att ha kidnappat och mördat en femårig pojke. Under sina tretton år i fängelse försöker hon göra bot för sina synder och med hjälp av sina olyckssystrar se till att den verklige skurken får sitt rättmätiga och blodiga straff när dagen kommer.Lady Vengeance är precis lika snorsnygg och stilsäker som OldBoy, men avsevärt mer crazy. Precis som i föregångaren skuttas det ogenerat mellan nutid, flashbacks och drömsekvenser på ett sanslöst skickligt men milt sagt förvirrande vis. Och precis som i Jeunet/Caros Amelie från Montmartre finns känslan för smarta och knäppa bildlösningar, den nördiga vurmen för sidospår och avstickare, de vilda hoppen i tid och rum, och en lika magnetisk och vacker donna som berättelsen motor - sexig, sorgsen, fjär och prillig på en och samma gång.
Men där Amélie diskret planterade finurliga små lyckopiller för att förlösa sin deppiga omgivning är Geum-Ja enbart ute efter kall och kalkylerad vedergällning. När hon börjar ringa in Baek, mannen som egentligen är ansvarig för barnamorden, blir en underhållande och småknasig skröna snabbt mycket mer obehaglig - några scener som badar i blod och gör obönhörlig praktik av principen öga för öga är rätt så magstarka. Den lättsamma ton som regerar första timmen skär sig mot hemskheterna mot slutet och att Park mitt ibland ohyggligt våld mot barn puttar in ett och annat skämt (om än bittert och kolsvart) känns... tveksamt. Men kanske nödvändigt för att det ska bli uthärdligt.
Lady Vengeance är en vacker och vansinnigt formsäker film som firar triumfer på ett filmiskt plan och är smart och underhållande tills den viker in på mörka vatten och drar hämndsagan till sin fasansfulla spets. En film för intellektet och filmnördstarmen snarare än för hjärtat - iallafall hade jag svårt att bry mig på riktigt. Men att Park Chan-wook smäller nästan alla samtida regissörer på fingrarna i ren skicklighet är det inget snack om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar