The Sixth Sense, The Usual Suspects, The Sting, The Others, The Village... filmer med en fet twist, gärna mot slutet, är i princip alltid sevärda (och heter alltid ett substantiv med The framför enligt den snabbenkät jag just gjorde). Men för att det ska funka och tillfredsställelsen ska vara maximal så bör denna twist vecklas ut på ett pedagogiskt men oväntat sätt, så att man känner sig grundlurad men lite smart samtidigt. Koreanen Ji-woon Kim (regi/manus) tycker dock att den regeln är för dorks och att en film ska ge intellektuellt tuggmotstånd. Därför A Tale of Two Sisters, en av de mest komplicerade och mångbottnade filmer jag sett.
Två systrar återvänder efter en tid på mentalsjukhus till sin pappas hus på landet, där de får tampas inte bara med en extremt frånvarande och sorgsen pappa och en neurotisk och elak styvmamma, utan också ett riktigt otäckt spöke. Vem är hon och vad vill hon?
Det börjar som en lovande spökhistoria med några riktigt obehagliga skräckscener och blir alltmer obegripligt och märkligt. En oväntad replik ställer allt på ända, och sista halvtimmen blir en kamp för att hålla ihop alla trådar, ända in i den förbryllande finalen. Efteråt: direkt in på IMDb för att finkamma filmens Message board efter ledtrådar – och si, en vänlig själ i USA har pedagogiskt förklarat hela skeendet på motsvarande två A4-sidor. Och sen kommer kommentarerna och andra fyller i med sina egna tolkningar - alla dock rörande överens om att A Tale of Two Sisters är ett sannskyldigt mästerverk och en blänkande gåva till mänskligheten.
Och det är det väl, på sitt sätt. Ji-woon Kim bygger med små medel upp en obehaglig stämning, där något är lite fel, lite skevt, i nästan varje bild. Det är något märkligt med systrarnas relation till varandra, något osagt de avklippta samtalen vid middagsbordet, något djupt förborgat hos den stumme pappan, något på språng inuti den neurotiska styvmodern. Och när vålnaden börjar hasa runt vid fotändan på sängen (precis som i måttlöst otäcka The Grudge) sitter man fastnaglad av fasa (japanska kvinnospöken med korpsvart hår för ögonen är som bekant bland det absolut mest skitläskiga som finns).
Men när filmen smyger över från skräckfilm till komplext psykodrama med fler ledtrådar och tolkningsmöjligheter än man kan skaka en pinne mot så tappade jag sugen. A Tale of Two Sisters är en formmässig triumf med ett foto som är det mest utsökta jag sett på länge, och Ji-woon Kim vet tveklöst exakt vad han håller på med. Men en film man måste plugga på om efteråt för att förstå – och helst se om både en och två gånger för att få ut det allra göttaste av alla planteringar och psykologiska lager – är en film som är svår att älska. (Betyg: 6/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar