lördag 7 oktober 2006

WTF?! Lady in the Water är ju... lysande!



Jag kom äntligen iväg på Lady in the Water häromdan (tack Emma för peppen!) och jag kan faktiskt inte begripa varför den fått så katastrofalt dålig kritik. De svenska recensenterna verkar fuktat fingret/stoppat huvudet i sanden och hängt på sina amerikanska kollegors vanvettiga sågningar. Varifrån kommer Hatet? Utan att ha lusläst varenda recension verkar man ha retat sig på följande:

Han har byggt filmen på en godnattsaga han brukar dra för sina barn. (Men, hey, var det inte så Pippi Långstrump kom till världen 1940-kallt? OK, det börjar lite för uppfordrande med berättarröst och överspänd musik till fula teckningar, men när Shyamalan väl får spinn på sin skröna är jag mer än villig att följa med.)

Han har skrivit en figur som är timid, sympatisk och kommer att bli en världsförbättrare, en modern messias helt sonika - och sen haft mage att casta sig själv i den rollen. Usch, hybris! (Eller tongue in cheek? Jag tycker det funkar även om Shyamalan the actor inte direkt sätter duken i brand. Långt värre är att han numera ser ut precis som Michael Jackson gjorde kring Thriller-videon, innan operationerna - slät, med wet look - vilket är lååångt mer spooky än fasorna i filmen.)

Och - värst av allt, förstås - han har skrivit en figur som är ett saftigt lustmord på alla (film)kritiker. Mr Farber - briljant spelad av Bob Balaban, som kan göra den typen av praktarslen till fulländning - är en hämmad och skitnödig typ som sett "allt" och koketterar med sin ennui över filmkonsten. Och jag NJÖT av varje sekund Balaban var med. Särskilt i de scener när Shyamalan låter honom kommentera händelseförloppet i filmen för en storögd Giamatti (som förresten också är lysande, men det är han ju jämt) och komma med små hjälpsamma pointers - levererade med en livstrött suck och en blick bräddfylld av förakt.

Såna metainslag kan man hata eller älska, jag tenderar att älska dem kravlöst. Shyamalan har väl ända sedan Sjätte sinnet blivit beskylld för att göra filmer som är för smarta, för neat, för mycket intellektuella dramaturgiska lekar med obligatorisk twist på slutet snarare än "riktiga" berättelser (till och med ett Night-fan som jag lackade ur framför The Village). Så varför inte löpa linan fullt ut och faktiskt låta en karaktär i filmen ställa sig utanför sin egen verklighet och analysera läget? Som metafilmiskt nörderi maximalt underhållande - som hämnd på illasinnade kritiker töntigt men kul. (Men den amerikanska kritikerkåren verkar kirurgiskt befriad från självdistans.)

Shyamalans filmer brukar dras med en sober tyngd, en air av att Betyda Något, innehålla ett Budskap - när de egentligen "bara" är skickligt konstruerade berättelser som gillar att luras. Och även om Lady in the Water är tacknämligt befriad från nån twist verkar folk reta sig på att Budskapet är så svårtolkat. Men jag tror inte han har nåt (förutom att det blir bra om alla hjälps åt). Han är - om inte begreppet låter för kladdigt - en berättare, och har med Lady in the Water totat ihop ännu en snyggt fotad (av Chris Doyle, som nu jobbat sig fram till färgen beige), stiliserad, välberättad, och mäkta fint spelad saga som är förunderligt underhållande. Och som - när den dåliga stämningen mattats - kanske kan få nytt liv på dvd framöver? Jag håller en tumme.

Andra bloggar om: , , ,

7 kommentarer:

Herr Bergström sa...

Utan att ha sett filmen vet jag att du har rätt. Måste försöka klämma den i helgen...

Anonym sa...

Yay! A fellow sagoälskare! Vad kul att du gillade den.

Mattias sa...

Jag säger precis som Herr Bergström, utan att ha sett filmen så vet jag att du har rätt. Tyvärr så går filmen upp varken här i stan eller i närheten så får vänta på att internet kommer till min räddning...

epileptikern sa...

Shyamalan är Shyamalan, ständigt missförstådd och sågad.

Anonym sa...

tack för tipset, hade längtat men kom av mig då den blev så hårt sågad. Men igår satt jag där, i biografstolen inklämd mellan två andra ensamnördar. Njöt. Mumsfillibabba. Snälla sagor är underbara. Ska bara göra snälla saker i fortsättningen.
hälsn. Frau Blom

Anonym sa...

Det heter PeppeT. PEPPET! Man känner ETT pepp, inte EN pepp. As you were.

Conan sa...

Easy, big fella! Peppet? Peppen? Jag är kluven. Båda funkar.