Det är så många saker som gör Guillermo del Toros mäktiga och brutala vuxensaga Pans Labyrint till ett mästerverk, men det jag kommer att minnas bäst om tjugo år är inte den trolska sagostämningen eller den obehaglige mannen med gäddhäng och ögon i handflatorna - utan Capitán Vidal, befälhavaren för den trupp soldater som är utposterade för att bekämpa motståndsmännen som gömmer sig i skogen. Vidal är den typen av oinskränkt och effektiv ledare som likt Colonel Kilgore i Apocalypse Now kan knalla ut i ett kulregn utan att få en skråma, men som ändå lever med en ständig - och smått kokett - fixering vid sin ofrånkomliga död.
Vidal är fascist ut i fingerspetsarna och använder inte våld för att han måste eller borde utan för att det är rätt så skönt. Vilket betyder att Pans labyrint bjuder på några av de mest magstarka våldsscenerna som visats på svenska biodukar på ett bra tag - Pans labyrint är inget för känsliga själar.
Capitán Vidal spelas med iskall bravur av Sergi López som är stor i Spanien men som jag skam till sägandes inte ens sett förut, vilket förstås gör filmupplevelsen ännu mer skrämmande. Utan några förkunskaper som stör ÄR han Capitán Vidal, och jag vågar nog sätta en hundring på att vi inte kommer att få se någon ondare filmskurk i år. Nån som sätter emot?
Andra bloggar om: Pans labyrint, Guillermo del Toro, Sergi López, film, kultur
5 kommentarer:
Om du inte redan gjort det rekommenderar jag att du raskt ser till att lågga rabarber på del Toros gravt underskattade film "Hellboy".
Problemet oftast när man har en riktigt genomond skurk är att han inte alls är trovärdig. Vad har karaktären för motivation och drivkraft? Men här låter Guillermo del Toro skurken har en egen subplot, en om död far och en mystisk klocka. Ah, det var längesen jag såg en film som jag var så sugen på att se om så snart efter.
Sergi Lopez har synts i en massa franska filmer, inte minst i "Harry- un ami qui vous veut du bien". Och i "dirty pretty things".
Det läbbiga med Vidal var att han, till skillnad från många andra skurkar, var en gnutta mänsklig (bra en gnutta alltså).
Man anade en komplexfylld relation till sin far, en viss självkritik (" Du tycker väl att jag är ett monster"), en stark längtan efter en son.
He he... "använder inte våld för att han måste eller borde utan för att det är rätt så skönt" Jag diggar formuleringen. Filmen var skön den oxå. Nån sa "Hellboy", måste bara berätta att jag fick en helt ny upplevelse av den filmen genom att kolla extramaterialet på DVDn och sen filmen. Man får en helt annan respekt för Toro och hans fullständiga hängivenhet till projektet.
Zac och Maela: Yes box, har såklart sett Hellboy (och, eh, Mimic). Lysande film! Ron Perlman cool som alltid. Och så kärleksfullt trogen både tonen och looken i Mike Mignolas serier. Den bästa filmatiseringen av en serie hittills?
Skicka en kommentar