I vår sporadiska serie Vedertaget Usla Filmer Som i Själva Verket är Riktigt Bra (förra delen hittar du här) har turen kommit till Click. Adam Sandler är en stressad arkitekt mitt i karriären som kommer över en magisk fjärrkontroll som låter honom pausa och snabbspola sitt liv - med förutsägbart tokroliga resultat (först roliga, sen tokiga). Tänk vad skönt att kunna pausa frugan när hon står och jiddrar om att man kom för sent till grabbens träning nu igen!
Första halvtimmen av Click är som en typisk Adam Sandler-komedi: Sandler lufsar runt och kör sin hunsad-men-kramgo-schtick på autopilot, tempot är makligt, före detta SNL-skådisar dyker upp i cameoroller (här Rachel Dratch som extremt jagsvag sekreterare och Rob Schneider i lösnäsa som oljeschejk). Det är tryggt, trist, smårasistiskt och duktigt sexistiskt, och när Sandler väl får igång sin fjärrkontroll och kan administrera sitt liv som en dvd-meny ser grafiken bara för täskig ut - ungefär som gränssnittet i en super-PC från en science fiction-rulle cirka 1992.
Men efter den här sega starten - där det roligaste skämtet är när Sandler pausar David Hasselhoff för att kunna prutta honom i ansiktet - så tar manuset (av Bruce Almighty-författarna Steve Koren och Mark O'Keefe) lite pigga vändningar, och Click går från att vara en slö uppdatering av Liar Liar till en rolig och välskriven variant av Dickens A Christmas Carol och Capras It's A Wonderful Life. Inte den första nutidskomedin att plundra de två gamla godingarna förstås, men det är gjort med stort hjärta - och faktiskt, en hel del svärta.
Budskapet, att det är dumt att jobba så mycket att man försummar familjen, välter inte filmhistorien på ända men det är såpass välspelat och ömsint att jag faktiskt fick något litet i ögat mot slutet. Sandler gillar ju den här typen av både godmodiga och skatologiska feelgoodkomedier med en fin och tänkvärd sens moral, men det är först nu han backas upp av ett vettigt manus. Eventuellt var jag ruggigt utarbetad och extra mottaglig för sentimentala budskap i fredags kväll men där och då kändes Click som en riktigt smart och innerlig film. Who would have thought?
Andra bloggar om: Adam Sandler, Click, It's A Wonderful Life, film, kultur
5 kommentarer:
Jag håller med, på slutet blir den godkänd. Men i början var det bra nära att jag stängde av.
Näe, vet du vad. Nu tror jag att du har rökt svamp igen. :)
Click var i mina ögon så sjukt sexistisk rakt igenom att jag kroknade helt och hållet. Romantisk komedi som bygger på konceptet män är från Mars kvinnor från Venus yadayadayada fis i ansiktet yadayada hund humpar goseanka yadayadayada gäsp. I stora drag.
Conan: Exakt vad jag tyckte! Det var verkligen Adam Sandler Light i början (Inte Waterboy-aktigt utan mer Mr Deeds-aktigt) som sen förvandlades till en helt fungerande story. Och så hade de tuffa slipsknutar i framtiden...
Emma: sexistisk är väl bara förnamnet, och jag tycker synd om Kate Beckinsale (som efter två Underworld, Van Helsing och den här kanske borde ta ett snack med sin agent). Och ändå, ändå blev det så himla fint mot slutet.... bring on the mushrooms!
Emanuel: grym blogg!
Håller med dig helt och fullt min gode vän. Satt också med en tår i ögonvrån mot slutet. Dels för U2-låten, dels för sentimentaliteten. Som sagt; en dålig film som är typ bra - trots fisar och sexism.
/arenan
Skicka en kommentar