Såg äntligen The Departed i söndags och kan bara konstatera att den var precis så fantastisk som man peppat på. Ett monumentalt mästerverk, lätt Scorseses bästa film sen Casino, nej, flämt, sen GoodFellas!
...ville jag skriva, som satan. Men njae. Visst var den kraftfull, välspelad, bitvis riktigt spännande, våldsam och allt det där men förväntningarna på en ny Scorsese - särskilt när det är hans första kriminalare på tio år och särskilt när den blivit tokhypad hemma i USA - är omåttligt höga. Och nä, jag blev inte golvad på samma sätt som av kasinosvepet i, eh, Casino, Daniel Day Lewis trängtande i Oskuldens tid, inledningen till Gangs of New York eller vilken scen som helst i Cape Fear eller GoodFellas. And the list goes on. Jag hade peppat på crash zooms och helt galna åkningar och allt det där som gör att hanses filmer bara vibrerar av liv, men fick istället en rätt återhållen och konventionell film - med Scorsesemått mätt, såklart, för visst går det undan, och visst är det ruskigt snyggt.
Det är en grymt bra story, alla spelar kanonbra (i synnerhet Matt Damon som är fantastisk) men Infernal Affairs är trots allt stråt vassare. Nu kommer en ytterst mild spoilervarning, men som jag minns Infernal Affairs så hade maffiabossen en kader av underhuggare i ungefär samma ålder, vilket gjorde det smidigt för undercoverpolisen Tony Leung att smälta in - här omger sig storskurken Frank Costello (Nicholson) med blott en handfull väderbitna gubbs, alla småpuckade medelålders yrkesbovar i slitna skinnjackor, plus en ny, ung, fräsch DiCaprio - hur svårt borde det vara för alla inblandade att räkna ut vem som är the rat? Ett faktum som gjorde hela filmen smått absurd. Eller också är jag bara skadad av att jag såg originalet först.
Som en studie i machismo, grabbighet och bögskräck är The Departed däremot lysande - interiörerna från poliskulturen i Baltimore är minst sagt kärva och omåttligt underhållande. William Monahans manus slösar generöst med könsorden, enligt IMDb så mycket att ordet "fuck" sägs i snitt var 38:e sekund, vilket blir snudd på tjatigt i två och en halv timme. Men det är förbannat roligt också. Exempel:
Polischef 1: Go fuck yourself.
Polischef 2: I'm tired from fucking your wife.
Polischef 1: How's your mother?
Polischef 2: Good, she's tired from fucking my father.
Dialogen ovan, levererad blixstnabbt och fullständigt lysande av Alec Baldwin och Mark Wahlberg - som för övrigt stjäl varenda scen de är med i - är bara ett exempel på Monahans osentimentala och knallhårda stil, som ibland blir rent surrealistisk i sin hjärtlöshet och kukfixering. Och kalla mig pryd men också rätt tröttsam.
Nu ska jag inte ägna mig åt åldersrasism, men det är ändå fascinerande att en trio grå pantrar - Scorsese, 64, hans trogna klippare Thelma Schoonmaker, 67, och fotograf Michael Ballhaus, 71 - kan svänga ihop en av de mest potenta och hårdkokta (Hollywood)filmer jag sett på länge. Scorsese säger i DN att han slutat se på amerikansk film och numera mest ägnar sig åt Park Chan-wook och andra asiater - och det märks. Om Scorsese förut varit ekonomisk i sitt berättande är han ännu snålare här - med hjälp av Thelmas flinka fingrar rasslar han snabbt vidare in i handlingen, utan att ödsla mycket tid på backstory, och bitvis är The Departed samma visuella fest som man kommit att förvänta sig av Scorsese. Men bara bitvis.
The Departed är en mäktig film på många sätt men för mig blev det ändå en smärre besvikelse. Nu peppar jag på dvd:n istället, när förväntningarna grusats och jag kan njuta lite mer förutsättningslöst. Och slippa sitta och jämföra så förbaskat.
Andra bloggar om: The Departed, Martin Scorsese, Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Alec Baldwin, William Monahan, gangsterfilm, film, kultur
5 kommentarer:
Undrar man inte också vad som finns i kuvertet som Leonardo lämnar till psykologen??
Varför gjorde han filmen? Om man, som t.ex. Cameron Crowe, ser en film man gillar, varför får man då en brinnande lust att göra en dyrare och sämre variant? Jag försöker inte vara elak utan undrar verkligen.
Jag älskade Departed. Språket och hela machismon som genomsyrar filmen är grymt underhållande. Oscar för bästa biroll till Marky Mark.
Ja du, Conie, var det Baltimore eller Boston?
Hursomhelst, Scorsese gör en längre och onödigt fläskig remake, där man får följa de två huvudpersonerna från deras tidiga barndom ända in i sängkammaren. Varför?
Och varför låta Damon bli hanrej, varför antyda att han är impotent och inte far till barnet?
Och hur trovärdig är Nicholson som gansterboss? Här spelar han en ytterst enerverande figur, väldigt lik den rollsprestation han gav oss i Tim Burtons batman.
Baltimore eller Boston? Vete fan, prova att googla! :-)
Skicka en kommentar