Lennart Persson och en nervös nittonåring

Det känns bottenlöst sorgligt att Lennart Persson gått bort alldeles för tidigt. LP:s smak var kanske en aning för amerikansk och rotig för att jag skulle vara helt devot, men jag läste allt han skrev i Pop och Feber, och senare Sonic. Han var alltid entusiastisk, spränglärd, varm och passionerad, utan behovet att positionera sig som de andra skribenterna på Pop.

Jag besökte tyvärr bara Musik & Konst, hans fina butik i Malmö, en enda gång. Det var tidigt nittiotal, jag hade rest ner från Umeå och var fruktansvärt nyförälskad, vi gick in en sväng för att kolla. Jag hade just upptäckt Curtis Mayfield, och stod och velade mellan Curtis/Live! och There's No Place Like America Today. LP stod där bakom disken och såg gemytlig ut, men jag vågade såklart inte fråga vilken av skivorna som var bäst - ni måste fatta, jag var nitton år gammal, Pops jazznummer hade just kommit ut, jag hade läst det från pärm till pärm på nattåget ner. Alla som skrev i Pop var något slags mytiska halvgudar i min värld. Så med svettiga händer valde jag livealbumet, betalade, pep tack och hej och dröp ut. Herregud, då var han ju bara snäppet äldre än vad jag är nu...

Det var ett felköp - liveskivor är alltid felköp, och även om There's No Place... inte är någgot mästerverk innehåller den ju makalöst vackra So In Love - men just ikväll sätter jag på den för första gången på tio år och tänker på Lennart Persson. Jag vill gärna tänka att det finns en himmel, att LP sitter däruppe, och att han får träffa alla sina idoler.

- - -

"Lennart var Yoda. Förutom sina kunskaper var de även var ganska lika utseendemässigt och hade lika stort hjärta." -- Läs Jan Gradvalls fina minnesord i Expressen.

Andra bloggare om Lennart Persson, musik