The Squid and the Whale

Så är The Squid and the Whale ÄNTLIGEN här - ganska precis ett och ett halvt år (i dessa tider en smärre evighet) sen man först blev peppad efter buzzet under Sundancefestivalen förra året. Och jag sällar mig mer än gärna till den kollektiva mediala gruppkram som riskerar klämma ihjäl Noah Baumbachs indierulle - för den är faktiskt fullständigt makalös.

Jeff Daniels och Laura Linney spelar ett intellektuellt medelklasspar i Brooklyn 1986 som efter några års gnabbande tristess bestämmer sig för att separera. Sönerna, tonåriga Walt (Jesse Eisenberg) och lillpojken Frank (Owen Kline) hamnar i kläm i en farsartad varannan vecka-tillvaro där de bollas mellan föräldrarna, samtidigt som de ska upptäcka detta med tjejer, livet och kärleken.



Jeff Daniels och Laura Linney (som båda i vanlig ordning är helt fantastiska) får föräldrarna i The Ice Storm att framstå som kärleksfulla och närvarande - ok, Joan och Bernard är kanske närvarande, men så inne i sina respektive egotrippar att barnen kommer i sista hand. Det fascinerande med just denna dysfunktionella familj (vi har ju sett några) är att paret behandlar barnen som andra vuxna - vilket också betyder att de utan förbarmande utsätter killarna för alla sina nojor, sina tillkortakommanden och sin ångest. Det vuxna och totalt ärliga tilltalet skapar brutala konfrontationer som blir hårt roliga och plågsamma eftersom Baumbach skriver vettlöst skarp dialog, så sprängfylld av små briljanta godbitar att en eller två omtittningar känns nödvändiga för att hinna med allt.

Jag är bräddfylld av beundran inför Baumbach som först skrivit filmen (baserad på sin egen uppväxt) och sen (enligt IMDb) spelat in den för blott $1,5 miljon (dvs en halv svensk långfilm!) på 23 dagar och lyckats få ut rent sensationella rollprestationer ur sina skådisar. Jesse Eisenberg (från Roger Dodger och The Village) är fenomenal som den förvirrade och lätt påverkbare Walt, och Owen Kline (son till Kevin Kline och Phoebe Cates) är rent makalöst bra. Makalös! Lägg till ett kanonbra soundtrack med mjuk singer/songwriterpop och foto av Robert Yeoman (två ständiga ingredienser i Baumbachs skrivpartner Wes Andersons filmer) och bob's yer uncle.

Men ska vi snacka rollprestationer så vill jag nog utnämna The Squid and the Whale till Jeff Daniels film. En uppburen författare som kört fast i ett jobb som litteraturlärare och tvingas se sin fru nå större framgångar som skribent: potentiellt en figur som skulle kunna få en del sympatier, tänk Michael Douglas älskvärde loser Grady Tripp i Wonder Boys, men Baumbach är obönhörlig och låter Daniels gnälla sig genom hela filmen. Varje konflikt skylls på frugan, varje situation med Walt blir en passiv manipulation in i Daniels ganska trånga och elitistiska världsbild - en gniden, självömkande och patetisk George Costanza-figur i universitetslärarjeans och mäktigt helskägg. Daniels gör rollen med sin vanliga diskreta briljans och jag blir golvad - än mer med tanke på att Bill Murray var förstahandsvalet men hoppade av. Tur det: med Murray hade det blivit för mycket deadpan och komedi - med Daniels precis rätt mix av sorgset uppbrott, tragikomedi och intelligens.