måndag 10 juli 2006

SVT goes amerikanskt sjuttiotal



Medan SVT:s inköpare av tv-serier bara sporadiskt vaknar ur sin kollektiva koma (som nu när de trevligt nog köpt in Life on Mars) är långfilmsavdelningen desto piggare. Ikväll sparkar man igång en liten serie kallad "Det nya Amerika" med sju filmer av "the sex, drugs and rock'n'roll-generation" som Peter Biskind klatschigt kallar dem i sin bok Easy Riders, Raging Bulls, dvs det unga gardet av nykläckta och hungriga auteurer - Coppola, Scorsese, DePalma, Hal Ashby, Peter Bogdanovich, Altman - som under några svindlande år i skarven mellan sextio- och sjuttiotal gjorde ett knippe egensinniga filmer innan de två mest nyktra och städade medlemmarna (Spielberg och Lucas) svek gruppen och förstörde allt med sina lättuggade popcornrullar och - hjälpta av gruppens allt mer uppblåsta egon - dödade de amerikanska auteurerna i många år framöver, ända tills Steven Soderbergh kom och styrde upp allt på nittiotalet. Or so the story goes.

SVT ramar in paketet med två dokumentärer. Först Easy Riders, Raging Bulls, av Kenneth Bowser baserad på Biskinds bok. Det måste vara nåt i stil med fjärde gången SVT kör den på lika många år, den ploppar upp då och då på sena kvällar, och man fastnar i soffan varje gång. Bowser lyckas med öppenhjärtliga intervjuer (han har lyckats få med nästan alla av de viktigaste spelarna) och snygg grafik göra en extremt underhållande genomgång som man med gott samvete kan välja framför boken (skvallersugne Biskind är ibland lite för intresserad av vem som låg med vem i vems strandvilla medan Bowser fokuserar på filmerna).

Och som avslutning The Kid Stays in the Picture om Robert Evans, den tvålfagre b-skådisen som vid rekordunga 34 blev chef för Paramount Pictures. Alla ville se honom misslyckas men efter en osäker start scorade han flera fullträffar i rad: Gudfadern, Love Story, Rosemary's Baby och Chinatown. På åttiotalet gick det mesta åt helvete med flera misslyckade produktioner på raken (bland annat Altmans numera ökända Popeye) och allt värre kokainsniffande, för att kulminera i en mordhistoria där Evans blev en av de misstänkta. The Kid Stays in the Picture är hans självbiografi som filmatiserats med lysande resultat, inte minst för att Evans raspiga röst agerar cool och självdistanserad ciceron över ljudbandet.

Filmerna då: Easy Rider, som inte åldrats med grace, LSD-trippen på Mardi Gras är rätt töntig, men en del saker håller än. Som Jack Nicholsons bizarra ritualer i samband med whiskeyhinkande ("Arrr...Ni Ni! Ni! Swamp.") och de fasansfulla hippiebashande redneckgubbarna på slutet ("You name it, I throw rocks at it, Sheriff"). Five Easy Pieces med Nicholson igen, som rotlös drifter med pappaproblem. Bogdanovichs The Last Picture Show, Schlesingers Midnight Cowboy och Altmans Nashville. Fina grejer.

Samt ett par filmer jag länge varit peppad på: John Hustons Fat City från 1972, med Jeff Bridges och Stacy Keach som boxare. Och Jerry Schatzbergs Fågelskrämman/Scarecrow från 1973 där Gene Hackman och Al Pacino (i deras enda film tillsammans) spelar ett par drifters. Hur bra som helst? Genes kepa på bilden ovan lovar gott.

Ikväll 22:30 alltså Easy Riders, Raging Bulls. Missa inte!

Övriga filmer och tider här!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Fat City! Så jävla bra!

Martin Degrell sa...

Scarecrow rekommenderas varmt. En av Gene Hackmans bästa roller under den perioden, jämte The Conversation och Prime Cut.

nanci sa...

Five easy pieces och Last picture show. Någon på SVT är ett geni, och gillar uppenbarligen filmer om (eller riktiga???) kvinnor och män med borderlinestörningar. Vad gäller Easy Rider har du sannerligen rätt i att den inte åldrats med värdighet, men man får ju ändå skrocka några gånger åt det makalösa soundtracket. ROOOOOOOOLLLLL ANOTHER ONE! JUST LIKE THE OTHER ONE!
Ha!

Henrik sa...

Ja, Scarecrow är fin. Fat City är ännu bättre (herregud, ta bara öppningsscenen med en bedagad Stacy Keach och Kristoffersons "Help me make it through the night" på ljudspåret).

Last Picture Show är förmodligen bäst i hela högen. Det är svårt att slå en film med Jeff Bridges, Cybill Shepherd, Ben Johnson och massor av Hank Williams strömmande från radioapparater och jukeboxar.