Meningen med Lee-vet

Det här är sannerligen inte pinfärska nyheter men hissen var trasig den lördan för två veckor sen, och slyngeln som delar ut DN orkade uppenbarligen inte masa sig upp för de fem trapporna, så vi fick inte njuta av "rikslikaren" förrän häromdan, när jag hittade kulturdelen från 8 juli i soprummet (don't ask). Och fick ögonen på ett rart foto där James Shamus (för dagen såpass casual att han t o m lämnat flugan på hotellrummet!) och Ang Lee (med den rosenkindade uppsynen hos en generad och förälskad mellanstadiegrabb) flankerar Gammelman under Bergmanveckan på Fårö.

Mötet med mästaren var förstås helt enormt för en fanboy som Ang Lee, men han säger nåt ännu finare apropå sitt besök hos raukarna. På frågan om han har nån minnesvärd upplevelse utanför programmet kommer det, kanske det vackraste jag läst någon regissör säga, nånsin:

"Jag tyckte det var skönt att bada i det friska vattnet vid raukarna, det hade en lugnande effekt. I mitt liv och i mitt arbete har jag att göra med så mycket människor som alla vill ha något av mig, när jag simmade i havet kände jag mig renad. Efteråt kunde jag förlika mig med tanken på att jag kanske inte skulle få träffa Bergman. Det var en himmelsk dag - landskapet, raukarna, havet, ljuset, en varm sommarvind. Jag satt innesluten i allt detta, omgiven av min familj och mina vänner och betraktade mina två söner och fru som klättrade omkring bland raukarna. Då kände jag att den ständiga press jag lever under gav efter en smula. Det var som en knut i magen som löstes upp. Jag kommer länge att bära med mig dessa bilder - i Fuji färg."

Det är så jävla vackert - och Ang Lee framstår i intervjun som en så otroligt sympatisk människa, vilket man förstås redan hade på känn - att jag till och med blev sugen på att se om Hulken. Var den verkligen så kass? Om man snabbspolar förbi alla scener med Nick Nolte så kanske det funkar?

Läs hela intervjun med Ang Lee här.