En vän (som är ett av största Carpenter-fan jag känner) gav mig rådet att se The Ward "med generösbrillorna på". Det gjorde jag – välputsade, hårt fasttryckta på näsan och med nyköpt kärringsnodd så att jag snabbt kunde sätta på dem igen om de skulle trilla av. Och det funkade... nästan. The Ward är en helt okej spökthriller, med några fina skräckscener, halvbra spel och en hyfsad twist på slutet som dock är rätt illa genomförd. Helt förglömlig men inte alls dålig. Hade det varit, säg, Måns Mårlind och Björn Stein's The Ward hade allt varit toppen och man hade hoppats att deras nästa film i USA skulle vara piggare.
Men nu är det alltså John Carpenter's The Ward, Hans första biofilm sen Ghosts of Mars (2001) som ju var rätt pajig men ändå mer campigt underhållande än det här, som mest bara är... kompetent, och lite småtråkigt. Precis som alla sagt. Suck.
Det räcker inte med brillorna utan man får plocka fram ett gigantiskt generösförstoringsglas för att spåra något i The Ward som skvallrar om att det är en Carpenter-film man tittar på. Man kan inte jämföra den med klassiker som Dimman eller The Thing, då blir det deppigt. Det är helt klart mer slickt och välberättat än senare misslyckanden som Vampires, men den var i gengäld så underlig och over the top att man inte glömmer den i första taget.
Carpenter är bara 64 och jobbar enligt internet på en "gothic western". Jag trycker ner den isande känslan av att JC likt en trött Hasse Alfredson har slut på idéer, tar på mig brillorna igen och hoppas på åtminstone ett mästerverk till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar