Coraline

Såg äntligen Coraline i 3D på Heron City häromkvällen. Mästerlig! Så vackert och kärleksfullt. Vilken slumpvist vald bildruta som helst ur filmen är ett konstverk. Och efteråt - efter ett par timmar i sällskap med Coralines nördiga, stressade, frånvarande, laptopknappande doofus till farsa, vill jag bara hem och krama mina barn, och berätta för dem att de är viktigast i hela världen.

Skammen

Sjätteplats.

Det sista ordet som flög runt, runt som en förvirrad spyfluga i min sprängande skalle innan jag till slut sent i natt, efter många timmars grubblande och ångest, barmhärtigt nog föll ner i en orolig halvdvala.

Sjätteplats.

Det första ordet som kraxades fram ur mina torra läppar när jag vaknade med ett ryck, hårt hopkrupen i fosterställning, med sängkläder genomblöta av svett.

Sjätteplats. För i helvete!

Filmquizet på Pet Sounds bar igår - då vi för första gången var på andra sidan, fel sida, av quiz-skranket - blev en mardröm. "Allt annat än pallplats vore en total förödmjukelse" hade jag sturskt gått ut med - och det blev en självuppfyllande profetia. Det hjälpte inte att jag satte alla färgerna på bovarna i Reservoir Dogs, eller klämde båda röda tråden-frågorna med lätthet, eller yada yada. Vi slarvade. Vi fick tidsbrist, vi gjorde fel, och framförallt brände vi det REJÄLT på Star Trek-långfrågan. Vi var helt sonika... för dåliga. Sanningen gör ont. I can't handle the truth!

Nåväl, inget att hänga läpp för, det går fler tåg etc. Ett fett kudos till Fredrik och hans vänner för ett lysande quiz, och back to the drawing board för oss. Hem och plugga imdb. Eller snarare: se till att aldrig, aldrig släppa ifrån oss makten över quizformuläret en gång till.

Fan också.

Jag är Lee Child, asshole

Efter Trude Marsteins Göra gott (smart idé, styvt jobbat, men förbannat svårgenomtränglig läsning; jag gav upp efter 200 sidor) och Pluras Resa genom ensamheten (lysande!) kände jag att det var dags för en riktig flygplatsbok. Eftersom jag redan petat i mig ett par tre Coben och "kan" den gode Harlan vid det här laget (vanlig hederlig familj, nån försvinner, skelett i garderoben, raffel, grymt spännande tills det extremt invecklade och långsökta slutet, tomhet efteråt) föll valet på Lee Child. Som blivit rik som ett troll på sina böcker om agenten/ex-militären Jack Reacher. Om man ska tro wikipedia så säljs det en Reacher-bok varje sekund. Varje SEKUND! Sug på den, Dan Brown.

Innan han blev bestsellerförfattare jobbade Child som nåt slags programchef på Granada Television i England, innan han fick sparken pga omstruktureringar. Vilket hans förlag mer än gärna påpekar. I varenda författarpresentation kommer det - "after being made redundant" - så att vi verkligen ska förstå ironin i det. Fatta, kicken! Och nu praktiskt taget skiter han pengar!

Som om hans gamla chefer i Manchester med darrande underläpp läser det där varje gång en ny bok släpps och ångrar sig bittert. "Om vi ändå hade förstått... fan också!" Och så går de till det gråa fikarummet och häller ljummet vatten över en torr PG Tips, samtidigt som Lee Child sitter i sin lägenhet i Manhattan och sippar på en perfekt draja och funderar på vad han ska ha på sig på Spielbergs middagsbjudning på lördag.

Gone Tomorrow är den trettonde boken i Jack Reacher-serien, men jag tänkte what the hell. (Nördig fixering vid kronologi är annars ett tungt vägande skäl att jag aldrig kommer igång med Denise Mina, eller Ian Rankin, det finns alltid så förbannat många delar när man ska sätta igång.)

Och det funkar förstås bra att hoppa in. Som sig bör i en flygplatsboksthriller är det inget onödigt snicksnackande eller lödiga personbeskrivningar. Det är pang på. Reacher sitter och såsar på tunnelbanan i New York en sen natt, och får syn på en svettig, stissig kvinna som troligen har något farligt i väskan - så rabblar han upp för läsaren de tretton kännetecknen typiska för en självmordsbombare - och jag är hooked direkt. Så rasar det på: korthugget, schvungfullt, snudd på konstlöst men tillräckligt salt och brutalt för att man ska läsa vidare. Och, förstås, en mer eller mindre saftig cliffhanger i slutet av varje (kort) kapitel.

Halvvägs in infinner sig den märkliga Jan Guillou-känslan, att man sitter och läser en thriller med (till synes) intierade beskrivningar av diverse länders militära hemligheter och vapen, saker man egentligen inte bryr sig ett skit om. Och att det är den här typen av böcker som säljas varje sekund. Well, bättre Lee Child än Dan Browns platta prosa eller Paolo Coelhos förnumstiga plattityder.

Andra bloggar om Lee Child, Gone Tomorrow, Jack Reacher, böcker, litteratur

Ska du bara se EN dansk konspirationsfilm i år...

...så stanna hemma i soffan ikväll och ratta in SVT som kör Den tredje makten/Kongekabalet.

Vet inte om jag var full eller bara glad när jag skrev om den sist, hösten 2005 då den släpptes på dvd hösten 2005, men jag kallade den "en dansk uppdatering av kompirationsklassikern All the President's Men som faktiskt inte ligger Pakulas mästerverk långt efter när det gäller nerv och elegans."

Hold kaeft!

Jag fortsatte:

"Det är bara en vecka till val när Midtpartiets självklare kandidat svävar mellan liv och död efter en bilolycka. Ulrik Torp (Anders W Berthelsen från Mifune) är en journalist på uppåtgående som blir befordrad till Christianeborg, danskarnas svar på Rosenbad. Där sniffar han snabbt upp en story om att den tilltänkte efterträdaren Lone Kjeldsen har en skumraskaffär i bagaget vilket hotar hennes chanser. Storyn blir förstasidesstoff, Torp myser av framgången men inser snart att han bara är ett bricka i ett cyniskt spel - och att nyheterna i själva verket dikteras av smidiga spin doctors i ett intimt samspel med maktberusade murvlar.

Men Torp vägrar bli mätt och belåten utan gräver vidare till allmänt förtret och lierar sig så småningom med Moll, en kedjerökande slacker med en osentimental syn på yrket. Och Köpenhamns sentida svar på Woodward & Bernstein är ett faktum.

Regissören Nikolaj Arcel ger en trovärdig och rafflande bild av den wheeling and dealing som försiggår i maktens korridorer och det är extremt välspelat av samtliga (inte minst Sören Pihlmark, aka Krogshöj i Riket, som är fruktansvärt bra som den manipulative Dreier). Allt är kallt, stålblått, och snyggt, mycket mer West Wing än den snacksoppa Kommissionen trist nog utvecklade sig till."

(Här visar det sig smärtsamt tydligt att texten är fyra år gammal, för vem minns Kommissionen idag?)

Hursomhelst: en riktigt bra film som jag varmt rekommenderar. Själv ska jag dock klämma de tre sista House för säsongen ikväll. Pepp!

Lennart Persson och en nervös nittonåring

Det känns bottenlöst sorgligt att Lennart Persson gått bort alldeles för tidigt. LP:s smak var kanske en aning för amerikansk och rotig för att jag skulle vara helt devot, men jag läste allt han skrev i Pop och Feber, och senare Sonic. Han var alltid entusiastisk, spränglärd, varm och passionerad, utan behovet att positionera sig som de andra skribenterna på Pop.

Jag besökte tyvärr bara Musik & Konst, hans fina butik i Malmö, en enda gång. Det var tidigt nittiotal, jag hade rest ner från Umeå och var fruktansvärt nyförälskad, vi gick in en sväng för att kolla. Jag hade just upptäckt Curtis Mayfield, och stod och velade mellan Curtis/Live! och There's No Place Like America Today. LP stod där bakom disken och såg gemytlig ut, men jag vågade såklart inte fråga vilken av skivorna som var bäst - ni måste fatta, jag var nitton år gammal, Pops jazznummer hade just kommit ut, jag hade läst det från pärm till pärm på nattåget ner. Alla som skrev i Pop var något slags mytiska halvgudar i min värld. Så med svettiga händer valde jag livealbumet, betalade, pep tack och hej och dröp ut. Herregud, då var han ju bara snäppet äldre än vad jag är nu...

Det var ett felköp - liveskivor är alltid felköp, och även om There's No Place... inte är någgot mästerverk innehåller den ju makalöst vackra So In Love - men just ikväll sätter jag på den för första gången på tio år och tänker på Lennart Persson. Jag vill gärna tänka att det finns en himmel, att LP sitter däruppe, och att han får träffa alla sina idoler.

- - -

"Lennart var Yoda. Förutom sina kunskaper var de även var ganska lika utseendemässigt och hade lika stort hjärta." -- Läs Jan Gradvalls fina minnesord i Expressen.

Andra bloggare om Lennart Persson, musik