
Även om jag är ett stort Kate Bush-fan sen gymnasietidens första crush bävar jag inför hennes nya skiva
Director's Cut, som släpps 16 maj och består av elva låtar från
The Sensual World (1989) och
The Red Shoes (1993). Ett slags samlingsskiva alltså, med ny sång och nya trummor på alla låtar, och några låtar ännu mer omgjorda.
Ett underligt val
. The Sensual World har några fantastiska spår (mmm...yes!) men
The Red Shoes är som bekant hennes i särklass sämsta skiva. Och låtlistan från
Director's Cut är i princip en
Worst of Kate Bush, om vi ska vara ärliga:
1.
Flower of the Mountain2.
Song of Solomon3.
Lily4.
Deeper Understanding5.
The Red Shoes6.
This Woman's Work7.
Moments of Pleasure8.
Never Be Mine9.
Top of the City10.
And So is Love11.
Rubberband GirlJag menar vafan,
Rubberband Girl? Första singeln från olycksaliga
The Red Shoes borde begravts i glömska. De enda riktigt bra låtarna här är sexan och sjuan (
Moments of Pleasure, en otroligt vacker hyllning till vänner som gått bort, var ju den enda uthärdliga låten på
Red Shoes), och de är redan gjorda i sina definitiva versioner, så hands off, Kate! Inge mer double bass eller tin whistle! Inga känsliga bongotrummor! Inga samplade barnskratt från din son Bertie!
Men hon kunde av okänd anledning inte hålla sig, och första singelsläppet
Deeper Understanding är tyvärr obarmhärtigt uselt.
Ny video, regisserad av Kate och starring
Robbie Coltrane och
Noel Fielding från
The Mighty Boosh skapar först pepp... ända tills man ser den.
Coltrane har mimiken och närvaron hos en svettig, klumpig vaxdocka, och när Noel Fielding - i kråsskjorta och Vince Noir-frippa! - dyker upp i slutfajten vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Det ironiska i sammanhanget är givetvis att låten, om ett ensamt berättarjag som väljer att umgås med och hitta tröst i sin dator istället för vänner och familj, var profetisk när den skrevs 1989 och hyperaktuell idag med alla sociala medier och yada yada. Men eftersom gränssnittet och specialeffekterna (som skulle sett svårt daterade ut redan 1989) är skrattretande usla försvinner liksom kopplingen till samtiden.
Men okej. Kate är Kate och allt det här hade jag varit beredd att förlåta, till och med det "funkiga" munspelssolot på slutet.
Om det inte varit för det som händer 38 sekunder in i låten. Coltrane knäpper igång sin pc, loggar in på sin "Voice Console" (eh?), datorn börjar prata med honom med sin datorröst...
...vilket gestaltas genom autotune.
Autotune!! Det låter fruktansvärt. Det låter HELT FRUKTANSVÄRT.
Kate, hur kunde du?