Uppsamlingsheat

Rätt vad det är så ligger det 10 filmer i pajpen! För hinna beta av allt jag sett hittills innan semestern gäller det att rappa på. Nu kör vi!

#23: X-Men: First Class (2011)

En vecka sen jag såg Matthew Vaugns pigga franschiseuppryckning och mina pupiller är fortfarande två knallröda hjärtan med "Michael" i det ena och "Fassbender" i det andra. Michael Fassbender!! Dels är han ju en av de snyggaste män som lever just nu, dels är han ju så satans bra vad han än spelar - tortyroffer i Eden Lake, undercovernazi i Inglourious Basterds, sexy hantverkare i Fish Tank... och som den unge Erik Lensherr är han så fantastiskt snygg och bra att bara det räcker för att man ska glömma bort den tråkiga Wolverinefilmen. Fassbender! Bara namnet är så coolt. Och hans torra röst... but I digress.

First Class är som en stor leksakslåda med snygga klippdockor i perfekta sextiotalskläder som står och pratar i olika perfekta Ken Adam-designade James Bond-skurk-pads. Lite sterilt, lite pojkrum, men fruktansvärt underhållande. Skådisarna känns valda med stor omsorg, inklusive en fantastisk cameo (som inte ska avslöjas här) och några lysande birollsfavoriter i små men viktiga roller: Michael Ironside, Oleg Krupa, Rade Šerbedžija, Glenn Morshower. Och Ray Wise! Kärleks-casting. Riktigt fina actionscener också.

Det finns så mycket annat att bli glad över: Jennifer Lawrence, Kevin Bacon på tyska, situation rooms direkt hämtade från Dr Strangelove. Överhuvudtaget vilar det en avspänd stämning över hela filmen, trots att den kostat 160m dollar och haft en hel del förväntningar på sig. Leve Matthew Vaughn! Och Michael Fassbender!

#22: Battle: Los Angeles (2011)

Jag vägrar såklart använda den töntiga internationella titeln World Invasion: Battle Los Angeles. Originalet är ju mycket coolare, och jag kan relatera ändå - det är väl klart att LA är en tuffare (och viktigare) stad än London eller Frankfurt. "We can't let them take LA!" grymtar en militärröst i trailern och det låter bra. Det var kul också att Pico Boulevard (där jag bodde på hotell när jag var i LA och gjorde The Pacific-grejen för Café) var filmens första line of defense för de gruffa Marines som desperat försökte mota tillbaka utomjordingarna. Kul på ett ytterst flyktigt och banalt plan.

Tyvärr blev det inte så mycket roligare. Persongalleriet är en lång gäspning, några menlösa civilians introduceras alltför summariskt för att vi ska bry oss när de dör en kvart senare, och även om specialeffekterna är helt okej var själva aliens-gubbarna rätt tråkiga. När Aaron Eckhart - som kroknar under svintungt emotionellt bagage sen Irakkriget - mot slutet får sin förlösning och det ska bli stort och patriotiskt och samtidigt mänskligt sneglade jag på klockan och funderade på om jag skulle hinna med lite Black Ops innan läggdags. När en alien invasion-rulle inte klarar av att stilla ens törst efter pangpang, ens för en kväll, är det något som är allvarligt fel.

Jerry Seinfeld does Globen

Joråsatteh jag såg ju Jerry Seinfeld när han var här i Sverige förra gången, på Cirkus 1998, och då var det fantastiskt bra - det var ju I'm Telling You for the Last Time-turnén som finns både på dvd och cd och numera är en modern klassiker. Men det var tretton år sen, och de korta snuttar jag sett JS göra på Leno och Letterman de senaste två tre åren har inte varit dåligt men heller inga direkta skrattfester, så det var inte givet att JS skulle leverera ikväll.

Men först var det uppvärmning och den tilltänkta svenska akten (kan det ha varit Magnus Betnér? hans dvd såldes i ett folktomt stånd i foajén) blev vad jag hörde petad eftersom Seinfeld hellre ville ha en amerikan vilket kändes helt på sin plats. Tyvärr visade sig uppvärmarn vara Seinfelds Las Vegas-polare, den gamle och tråkige George Wallace, som sportade Kangolkepa bakåfram Samuel L. Jackson-stylee och radade upp en bunt inte helt purfärska skämt om att ungdomar har brallor som hänger ner så man ser arslet och "etiopisk restaurang", har de ens mat där? Alltså Billy Crystals gamla throwaway-skämt från When Harry Met Sally, en film som kom ut 1989. Gäsp.

Sen gick Jerry på till förväntat tokjubel av peppad publik (man vill gärna skratta när man just pytsat en tusing i inträde) och det tog väl en tio minuter in av småvarmt innan han började leverera. Det första jag skrattade hårt åt var varför teve-väderkillens hörsnäcka alltid har en sån gammaldags tvinnad sladd, som kan dras ut - exakt hur långt måste halsen tänjas ut under ett program? "Is this guy a weatherman or a jack-in-the-box?"

Ja, ni ser ju hur platt det blir i skrift men föreställ er att Jerry levererar det så förstår ni. Han hade en sju-åtta fler såna ögonblick av pur lycka, med perfekt Seinfeld-tonträff. Bitvis vilade han på gamla lagrar - han återanvände till och med några skämt från 1998-turnén (tummen på fjärrkontrollen är det sista på mänskan som somnar in, teveshopkniven som kan skära genom skor och några till) men mestadels var det nytt, även om man sett en del förut på typ Leno. Och det mesta höll hög klass.

Skämten om kaffekultur och folks besatthet av iPhone och Blackberry var kalasbra. En lång drapa på det kära Män är från mars, kvinnor från Venus-temat kändes klart nattståndet, liksom en lång tes om att pappor inte fyller nån funktion utan mest lallar runt i hemmet. Seinfeld är nu 57 och har tre barn mellan tre och tio, och föräldraskapet har gett honom nytt material, som han kunde jobbat mer på - det blir aldrig så svart och roligt som när Louis CK drar det till sin brutala spets, JS är där och nosar men vill inte gräva lika djupt och då blir det inte lika kul.

Men sammanfattningsvis: klassiskt Seinfeldmaterial, bitvis lysande, go stämning. En riktigt bra kväll.

I skrivande slut är det precis två timmar sen det tog slut, och bara ett klipp har letat sig in på YouTube - inte det absolut bästa från kvällen men jag tar med det ändå.

#20+21: Bande à part (1964) + Vivre sa vie (1962)

En dubbelmacka av Godard, båda med danska Nouvelle vague-baben Anna Karina i huvudrollen, som visar det sämsta respektive det bästa ur Nya vågen. Bande à part är väl numera mest känd för att ha inspirerat Tarantino till produktionsbolaget A Band Apart och dansscenen i Pulp Fiction. (Och ännu viktigare peppat Hal Hartley till den gudomliga Sonic Youth-dansen i Simple Men.)

Även om just den svängiga sekvensen fortfarande är cool känns Bande à part smärtsamt daterad. Där Nya vågen-milstolpar som Till sista andetaget, Jules et Jim och De 400 slagen åldrats väl framstår Bande à parte som fast i en form: alla de pigga grepp som då var ytterst happening och revolutionära - rollfigurer som pratar in i kameran, filma på gatorna, handhållen kamera och doumentärstajl, långa tagningar, kasst direktljud, berättarröst som bryter in, jump cuts - känns mest koketta, självupptagna och irriterande... Godard har inget att säga, och historien om två idioter som ska råna en förmögen herre är ganska obehaglig: snubbarna är som två tölpiga, kåta tonårskillar och beter sig som fumliga, latent våldsamma kräk mot Anna Karina. Det räcker egentligen att se dansscenen - och försöka låta bli att störa sig över att Godard kommer in med sin förnumstiga berättarröst och sabbar flowet.

Vivre sa vie / Leva sitt liv däremot är ett mästerverk! Blev smått knockad. Även om alla Nya vågen-stilgreppen är present and correct använde Godard och hans ständige fotograf Raoul Coutard en tyngre kamera här, det är mer tracking shots och långsamma åkningar. Fotot är makalöst snyggt. Super-uttänkt, stramt och stiliserat t ex i inledningsscenen när Anna Karina sitter på ett fik och pratar med en kille och båda filmas i nacken i en oändligt lång dialogscen. Historien om en ung kvinna som lämnar hus och hem och tar sig till Paris för att klara sig själv men hamnar i prostitution känns modern, berörande, osentimentalt dokumentär och ömsint på samma gång. Med ett hjärtskärande slut.

En hel generation manliga filmnördar födda på fyrtiotalet lär ha gått gaga över Anna Karina och hennes ögon när det begav sig, men hon är inte bara snygg utan helt magnetisk, med ett lika självklart som minimalistiskt spel. Godard vilar gärna på hennes ansikte, som i en lång (och rätt övertydlig) scen där hon sitter på bio och gråter till Renée Falconettis legendariska närbildsspel i Dreyers En kvinnas martyrium - helt stumt vilket är tufft. Och även här finns en snajdig dansscen.

#19: Unstoppable (2010)

Idag skriver jag om Tony Scotts tågraffel på Weird Science. Klicka här!

#18: Knight and Day (2010)

James Mangold har ett spräckligt CV. Han debuterade 1995 på klassiskt indiemanér med Heavy, ett Sundancehyllat drama om en överviktig snubbe (Pruitt Taylor Vince, han med ögonen) som blir besatt av Liv Tyler till Thurston Moores filmmusik. Sen gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer, vemodigt hårda och välspelade snutthrillern Cop Land – Slys finaste stund sen Rocky, och en mustig mansensemble att dö för. Därefter har det varit blandad kompott: institutionsdramat Girl, Interrupted, romantiska tidsresekomedin Kate & Leopold (som jag inte sett men som verkar ohygglig), extremt stämningsfulla mindfuck-skräckisen Identity (som brukar finnas i 29 kronors-backen på Coop – köp!). Och på senare år lyckad biopic (Walk the Line) och snygg westernremake (3:10 to Yuma).

Och nu senast: actionkomedin Knight and Day, med Tom Cruise som prillig hemlig agent och Cameron Diaz som ”vanlig tjej” som snubblar i hans väg varpå actionspäckade tokerier inträffar. Även om jag gillar Tom Cruise så fanns det väldigt lite att peppa på inför den här filmen: en löjlig titel, ett ytterst lamt försök till viral marknadsföring inför släppet, utsikten att i två timmar se Cameron Diaz skrika och noja som Sandra Bullock i Speed och Tom Cruise skoja till det med ett självgott flin. Jag fick obehagliga Mrs and Mrs Smith-vibbar. Och filmen har geggat runt i development hell länge, och passerat ett helt gäng manusförfattare och versioner, vilket sällan brukar båda gott.

Men jag gav Mange en chans – och det var bra. Filmen är kul. Det är fart och fläkt från start, Cruise är hör och häpna ganska skojig som deadpan-vitsande superagent, actionscenerna är välkonstruerade och snygga. Framförallt är det så frejdigt over the top hela tiden att man blir charmad.

Peter Sarsgaard är bortkastad i en tråkroll och filmen är tio minuter för lång, annars är det påkostad underhållning hela vägen. Knight and Day floppade i USA, fick blandad kritik och hånades väl som ännu ett misslyckat fånfängeprojekt för en Cruise i karriärmässigt fritt fall – men strunta i det. Mangold har både biljaktsskills och rätt komeditonträff och resultatet är två timmars popcornmys utan pretentioner. En fet solbränd scientolog-tumme upp!

#17: Ghost Ship (2002)

Ghost Ship är den typen av film som visas nån gång i kvartalet på diverse reklamkanaler, ofta med starttid 23:50 eller o2:15. Och av oklar anledning har jag velat se den i flera år - kanske för Gabriel Byrnes skull, eller att det är så high concept (spöken på en båt!) att bara det skapar viss pepp.

Ett gäng bärgare får nys om ett mystiskt skepp på drift i Berings hav och anar att det kan finnas pengar att hämta - mycket riktigt är det en italiensk lyxyacht från sextiotalet som lämnats vind för våg. Men väl ombord på skeppet börjar det hända ruskigheter. Folk börjar dö, en blek och läskig spökflicka (Emily Browning från Sucker Punch i en tidig roll) dyker upp med kryptiska budskap om vilka hemskheter som ägt rum på skeppet, dörrar smäller igen av sig själva... the usual stuff.

Bärgargänget spelas av ett gäng välkända fejs som karriärmässigt trampade vatten - en stabil Juilanna Margulies efter E.R. men före The Good Wife, en rätt oinspirerad Gabriel Byrne slummar loss i limbo efter nittiotalets karriärspeak och innan den smarriga In Treatment-huvudrollen. Isaiah Washington pre-Grey's Anatomy och Karl Urban strax innan han breakade som Éomer i Lord of the Rings-filmerna är kanonmat. Som en fattig mans Deep Blue Sea ungefär.

Ghost Ship är hyfsat snygg och ganska atmosfärisk men lite småtråkig. Filmens stora showstopper är en sekvens mot slutet, när vi får veta vad som egentligen hände på fartyget. En fyra minuter lång flashback, med hinkar av blod och smaskig gore, som stilmässigt skär sig rejält mot det annars okonstlat brunmurriga standardthrillerberättandet, komplett med "suggestiv" låt (Nine Inch Nails-light) och de där snabba växlingarna mellan uppspeedat tempo och "mäktig" slo-mo som man sett till leda vid det här laget men som nog kändes betydligt fräschare 2002.

Det är förstås en massiv spoiler, men jag lägger in hela sekvensen härnedan. Den är värd att se även om man inte sett resten av Ghost Ship - och har man sett klippet finns det ingen anledning att se Ghost Ship. Alla sparar tid!

#16: Rio (2011)

Nog för att den där pungråttan och hans eviga jakt på ekollonet är skojig, men taglinen "Från skaparna av Ice Age!” skapar inte direkt monsterpepp. Blue Sky Studios nya film heter Rio och är regisserad av brassen Carlos Saldanha. En snygg och oförarglig historia om två praktfulla fåglar som hamnar i Rio – ett Rio med tydligt fokus på färgglad karnevalsyra och goda papayor, inte så mycket City of God-stämning - skurkarna här skjuter inte varandra i skallen utan snubblar på busiga apor i favelan.

Rios matte är en nördig hemvävd tjej som driver ett antikvariat vilket direkt ger pluspoäng och det värmer såklart ett nördhjärta att de mänskliga huvudpersonerna är två riktiga geeks, med glasögon och dålig hållning och tech savvy. 3D:n är passabel och barnen gillade filmen även om de inte tog den till sina hjärtan på samma sätt som Alvin & gänget eller Totoro.

Att gnälla på lam svensk dubbning känns oerhört old hat, men ändå - Jesse Eisenberg blir Ola Forssmed, Anne Hathaway blir Pernilla Wahlgren - kom igen! Claes Ljungmark istället för Jemaine Clement som den extremt ondskefulle papegojan känns okej, och hellre Dogge (som spelar sig själv) än Will.i.am, men faktum kvarstår att det återigen är Stockholms privatteaterskådisar och musikalartister som får ersätta karaktärsskådisar. Dystert - det hade varit kul att höra om Eisenberg körde sin vanliga stammande geek i huvudrollen.

Kate Bush, jag älskar dig, men hur kunde du??

Även om jag är ett stort Kate Bush-fan sen gymnasietidens första crush bävar jag inför hennes nya skiva Director's Cut, som släpps 16 maj och består av elva låtar från The Sensual World (1989) och The Red Shoes (1993). Ett slags samlingsskiva alltså, med ny sång och nya trummor på alla låtar, och några låtar ännu mer omgjorda.

Ett underligt val. The Sensual World har några fantastiska spår (mmm...yes!) men The Red Shoes är som bekant hennes i särklass sämsta skiva. Och låtlistan från Director's Cut är i princip en Worst of Kate Bush, om vi ska vara ärliga:

1. Flower of the Mountain
2. Song of Solomon
3. Lily
4. Deeper Understanding
5. The Red Shoes
6. This Woman's Work
7. Moments of Pleasure
8. Never Be Mine
9. Top of the City
10. And So is Love
11. Rubberband Girl

Jag menar vafan, Rubberband Girl? Första singeln från olycksaliga The Red Shoes borde begravts i glömska. De enda riktigt bra låtarna här är sexan och sjuan (Moments of Pleasure, en otroligt vacker hyllning till vänner som gått bort, var ju den enda uthärdliga låten på Red Shoes), och de är redan gjorda i sina definitiva versioner, så hands off, Kate! Inge mer double bass eller tin whistle! Inga känsliga bongotrummor! Inga samplade barnskratt från din son Bertie!

Men hon kunde av okänd anledning inte hålla sig, och första singelsläppet Deeper Understanding är tyvärr obarmhärtigt uselt.

Ny video, regisserad av Kate och starring Robbie Coltrane och Noel Fielding från The Mighty Boosh skapar först pepp... ända tills man ser den.



Coltrane har mimiken och närvaron hos en svettig, klumpig vaxdocka, och när Noel Fielding - i kråsskjorta och Vince Noir-frippa! - dyker upp i slutfajten vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Det ironiska i sammanhanget är givetvis att låten, om ett ensamt berättarjag som väljer att umgås med och hitta tröst i sin dator istället för vänner och familj, var profetisk när den skrevs 1989 och hyperaktuell idag med alla sociala medier och yada yada. Men eftersom gränssnittet och specialeffekterna (som skulle sett svårt daterade ut redan 1989) är skrattretande usla försvinner liksom kopplingen till samtiden.

Men okej. Kate är Kate och allt det här hade jag varit beredd att förlåta, till och med det "funkiga" munspelssolot på slutet.

Om det inte varit för det som händer 38 sekunder in i låten. Coltrane knäpper igång sin pc, loggar in på sin "Voice Console" (eh?), datorn börjar prata med honom med sin datorröst...

...vilket gestaltas genom autotune.

Autotune!!

Det låter fruktansvärt. Det låter HELT FRUKTANSVÄRT.

Kate, hur kunde du?

#14+15: Sucker Punch (2011) + The Omega Man (1971)

Den här veckan hade jag nöjet att medverka i min Weird Science-kollega Martin Degrells podcast Arthur, där vi bland annat pratade om Criterion-plöjande, Pee-Wee Hermans comeback, konsten att skriva kortfattat, och vilka filmer man bör se i påsk. Vi diskuterade också Zach Snyders pseudofeministiska och surrealistiska scifiactionröra Sucker Punch och Boris Sagals sci fi-klassiker The Omega Man med Charlton Heston.

Eftersom jag är för lat för att också skriva om de här (på helt olika sätt) fascinerande filmerna tänkte jag helt enkelt tipsa er om att lyssna på podcasten.

Här kan man lyssna direkt (eller via iTunes om man föredrar det). Och här finns Facebooksidan för Arthur Podcast.

Enjoy!

#13: The Town (2010)

Bästa ögonblicket i The Town: Ben Affleck och hans kumpaner rånar en stor anläggning, närmar sig till slut det låsta rummet där pengarna och två vakter finns. Affleck bankar på dörren med bössan och vrålar: "In the cash room: Arnold Washton! You live at 311 Hazer Street, Quincy, with a wife named Linda and three small dogs. Do not make a distress call. Also in the cash room: Morton Previtt, you live at 27 Counting Lane, Randolph - wife also Linda. Arnold, the Lindas want you to open this door. We have men outside your homes."

The Lindas! Bara en liten detalj, men jag tyckte det var så jäkla snyggt - på film heter ju rollfigurerna alltid olika, men i verkligheten heter ju folk likadant hela tiden. Lindorna gav ökad realism åt Afflecks långa, ambitiösa skurkdrama, där han fortsätter den kartläggning av Bostons arbetarklass han påbörjade i Gone Baby Gone.

Visst är det väldigt mycket Heat över storyn och strukturen med tre stötar osv, och relationen mellan barndomsvännerna/bovpolarna Affleck (tankfull) och Renner (hetlevrad) - och två snygga kvinnor, en fallen (blond!) och en upscale (mörkhårig!) - har vi sett oerhört många gånger förut. Men jag gillade filmen, gillade det makliga berättartempot (som är extra påtagligt i 153 minuters-versionen), det Stora Greppet Affleck försöker ta kring både klassklyftor och lokalpolitik med hyfsat resultat. Och actionscenerna är täta, välklippta, spännande.

Enda frågetecknet är Jon Hamm som "tuff" FBI-snubbe. Hamm är rolig som fan i komedisammanhang (som gäst i Comedy Death Ray Radio eller hos Zack Galifianakis), lysande som Don Draper i Mad Men. Men hittills har jag inte sett honom göra nån särskilt strålande insats på film - han är aldrig dålig, bara lite... ointressant. What gives?

#12: Devil (2010)

Skräckisen Devil - som här i Sverige släpptes direkt på dvd igår - är M. Night Shyamalans nya film i The Night Chronicles-serien. Flipp eller flopp? Läs mer på Weird Science!

#11: The American (2010)

Läste i Aftonbladet i veckan att Svenskarna INVADERAR Hollywood. Detta baserat på att det går bra nu för bruksregissören Micke Håfström och Stellan Skarsgårds barn, att Persbrandt - ni vet han som vann en Oscar för sin film Hämnden? - ska spela troll i en fantasyfilm som kommer om två år, och inte minst att Alicia Vikander just nu spelar in en film i Danmark.

Vad alla glömmer i den här typen av rart peppade artiklar är Björn Granaths insats i The American - filmhistoriens sannolikt kortaste inhopp av en svensk skådis i en internationell film. Granath - iförd täckjacka och pälsmössa - stannar bilen, kliver ut på en knarrig vinterväg, tar tre steg och blir skjuten med två raska skott av Clooney. End of story. Björn Granath är i bild i ungefär tre sekunder.

Det är problematiskt att den här korta scenen (inspelad i Östersund) är den absoluta höjdpunkten i filmen. Ett lite större problem är att den kommer under de första fem minuterna. Resten av filmen är en gravt ospännande historia om en ledsen hit man på sitt sista uppdrag.

Jag ska inte gå i den lätta "filmen är tråååkig"-fällan, för det är uppenbart att Anton Corbijn inte velat göra en thriller i traditionell mening. Isåfall skulle han inte gjort en film som till 90% består av att Clooney vandrar runt i en liten italiensk bergsby och dricker cappuccino på mysiga uteserveringar mellan vapenvården och de filosofiska samtalen med den lokala prästen. Snarare är väl The American ett försök till existentiellt drama. Men manuset badar i krim-schabloner: den skickliga men livströtta boven som ska göra ett sista jobb och sen fly med sin kvinna, en skitsnygg happy hooker som tinar upp honom med sin okomplicerade livsglädje och härliga kåthet, men kanske är det redan för sent?

Jag gillade verkligen Corbijns långfilmsdebut Control men här undrar jag vad han vill säga. Storyn är helt ointressant och filmen är inte tillräckligt bildporrig för att leva på de estetiska meriterna. Släng sen in en datoranimerad fjäril - en fjäril! - som ska symbolisera Clooneys nyfunna kärlek till livet och den mest övertydliga djurmetaforen sedan Anthony Hopkins fågelflax i slutet av Återstoden av dagen är ett faktum.

Det finns ett par bra saker: ett svart sidospår om att en seriemördare härjar bland prostituerade, där det hintas om att det är Clooney själv som är boven, eftersom han så att säga måste "klippa banden" med sina dejter när han rör sig från jobb till jobb. Något man tyvärr släpper därhän. Och det faktum att bovarna som jagar Clooney filmen igenom är svenskar - "the Swedes" - är rätt tufft.

Och tuffast av alla är Björn Granath.

#10: True Grit (2010)

Att klaga på True Grit känns lite som att anmärka på att creme bruléen man just ätit var lite för god. Eller att samlaget man just haft var lite för skönt. Lyxproblem, helt enkelt. Ändå kan jag inte låta bli att längta efter de "gamla" bröderna Coen, de som gjorde Miller's Crossing, Barton Fink, The Hudsucker Proxy. Fargo. Jag hajar att brorsorna inte kan göra stiliserade, metafilmiska fyrtio- och femtiotalspastischer med Steve Buscemi hur länge som helst - de känner sig nog färdiga med det. Men jag saknar Coen-stämningen i True Grit, som egentligen kunde varit regisserad av, absolut inte vem som helst, nån ruggigt begåvad, kanske Sam Mendes eller Clintan. Men ändå. Någon annan.

Å andra sidan är det oerhört mysigt att bröderna nu är en självklarhet på Oscargalan, och vill man ha en angenäm bris av old school-Coen är det bara att se om den snorsnygga och nästan plågsamt tragikomiska A Serious Man från häromåret. Och istället för udda, vildögda, överspelande Coen-stammisar som Jon Polito och John Turturro får man njuta av en Jeff Bridges som sannerligen är larger than life och en helt suverän Matt Damon som nog aldrig varit mer bortkommen. Och en befriande klantig och pundig Josh Brolin, fjärran från det självsäkra snyggo han brukar spela.

True Grit var trots lyxgnället lysande, sånär som på den onödiga epilogen. Hailee Steinfeld är så fruktansvärt bra som den målmedvetna no nonsense-tjejen att det blir direkt deppigt att se henne som (smärre spoiler!) en kruttorr gammal nucka på slutet. Vet inte om Coens ville vara trogna Charles Portis' bok, men här hade det varit klart motiverat att fimpa de oerhört lama sista tio minuterna och avrunda vid filmens klimax.

#9: Centurion (2010)

De två just nu snyggaste och bästa manliga skådisarna i universum - Michael Fassbender och Dominic West - i samma film, en mustig hack & slash, av regissören till Dog Soldiers - det bara måste väl bli mumma? Trist nog är svaret ett lätt besviket nä. Neil Marshalls Centurion börjar okej, men de två brittiska hunkarna är knappt i bild samtidigt, och när legionär-McNulty (spoiler alert!) försvinner ur handlingen halvvägs och resten av filmen blir en oändligt lång jakt tappar man peppet. Om jag velat se en härjad Michael Fassbender springa för livet genom en skog hade jag sett om Eden Lake, för tusan!

Visst är det mycket gore för pengarna - tyvärr ofta med cgi-fontäner istället för "riktigt" blod - men utan några smaskiga karaktärer eller en vettig storyline blir man mätt även på halshuggningar. Neil Marshall har ett fint track record: debuten Dog Soldiers var en fokuserad, benhård lågbudget-varulvsskräckis, The Descent en ojämn men svinläskig mutantthriller. Doomsday är väl vattendelaren bland fansen, jag tyckte det var en hejdlöst pajig men också grymt underhållande och härligt over the top-blodig postapokalyptisk Mad Max-actionrökare. Jag trodde inte Marshall var kapabel att göra en småtråkig film, men med Centurion har han faktiskt lyckas.

Nu vänder vi ett blad och tittar framåt, och hoppas att han gör den där korsningen mellan Örnnästet och Die Hard som det snackats om. Det skulle kunna bli riktigt kul.

#8: Buried (2010)

"If Hitchcock had directed Buried, it would look exactly like this" säger Ryan Reynolds i extramaterialet till spanske Rodrigo Cortés thriller, och även om gamle Hitch väl är det mest klyschiga och utslitna varumärke man hoppfullt och fåfängt kan droppa i pr-sammanhang så stämmer det eventuellt här. Åtminstone i så måtto att Hitchcock - som ju var förtjust i high concept-upplägg som Rope och Lifeboat - säkert skulle gått igång på Buried-premissen med en kille instängd en låda i realtid - utan flashbacks eller parallellhandlingar - i 91 minuter. Även om det inte är nåt direkt fel på Ryan Reynolds så funderar man ju på hur filmen skulle varit med James Stewart i lådan istället, eller om Hitchcock hade lyckats hålla spänningen uppe filmen igenom.

Jag vetefan om Cortés lyckas. Filmen är mer klaustrofobiskt obehaglig än spännande, och det är svårt att hålla intresset vid liv trots den rätt korta speltiden. Man kan roa sig genom att hitta på tråkiga ordvitsar till filmen: Ryan Reynolds håller låda, Thinking inside the box, Gubben i lådan, Ökenfilm, Begravningsstämning. Mest på pricken: Risigt i kistan.

#7: Tangled (2010)

Hur är det nu med nya filmer från Disney, man förväntas reflexmässigt sucka över könsstereotyperna? Eller är det överspelat, nu förväntas man bara bejaka hantverket, och jämföra med Pixar, och säga att det är inte riktigt lika bra men nästan? I'm at a loss here, tror inte jag sett en eventfilm från Disney på evigheter - kollar filmografin på wikipedia i skrivande stund och inser att jag nog inte sett en ny animerad Disneyfilm (Pixar räknas inte) sen Tarzan 1999.

Skitsamma. Tangled/Trassel var riktigt rolig och bra.

Glädjen över en kvinnlig protagonist kanske förmörkas över att hon är overkligt smal och (spoiler alert!) väljer kärnfamiljslyckan istället för ett liv i frihet, när hon äntligen frigör sig från den oerhört självupptagna och genomelaka styvmamman. Precis som killen, den stöddige äventyraren, inser att domestic bliss är den enda sanna lyckan. Fast å andra sidan handlar det inte så mycket om tvåsamhet som om att hitta tillbaka till familjen - och sen jag fick barn är jag en sucker för sånt, i synnerhet om det är amerikanskt. Jag fick tårar i ögonen två gånger, båda scenerna där kungen (ordlöst = stilpoäng) grät över sin förlorade dotter. (Hela lyktorgien berörde mig mindre, den var för utstuderat maffig, flörtade för girigt efter tårkanalerna.)

Tre grejer:

Mother Gothel, den elaka häxan i filmen som håller sig evigt ung genom att fängsla Rapunzel och mysa med hennes hår, var ju genuint... hot. Kändes besvärande att sitta med barnen en söndagseftermiddag och faktiskt bli lite ehrm kåt på en animerad figur men there you have it. Hon var ju oerhört lik Lisa Edelstein (aka Cuddy i House) som ju är supersassy. Var det här meningen? Sumthin for the daddies?

Sångnumret på tavernan The Snuggly Duckling, där ett gäng råbarkade rövare brister ut i känslig sång över alla drömmar de lämnat vid vägkanten, var en ren fröjd. Så fantastiskt charmigt, rappt och lekfullt. Ett fem minuter långt mästerstycke.

Hästen var rolig.

#6: MacGruber (2010)

Det finns två lyckade långfilmsversioner av Saturday Night Live-sketcher: The Blues Brothers och Wayne's World. Om man (som jag) gillar Will Forte, Kristen Wiig och fnissade lite över att boven heter Dieter Van Cunth hoppades man fåfängt att MacGruber kanske skulle bli den tredje – men den sällar sig istället till den särskilda plats i helvetet där Coneheads, Superstar, The Ladies Man och It's Pat brinner för evigt. Will Forte lyckas klämma lite humor ur Macgrubers hockeyfrisyr, narcissism och faiblesse för ostiga åttiotalshits under den första kvarten, men sen är det ett långt och sluttande plan neråt. Någon MacGyver-parodi blir det aldrig, istället bjuds det på ändlösa bög- och bajsskämt – Fortes kolossala fixering vid analöppningen och vad som ska in eller ut ur den är fascinerande, nästan patologisk. Först kommer insikten att ens liv är på tok för kort för att man bör sitta och se Will Forte trycka upp en purjolök i arslet och sen stoppa den i munnen. Sen kommer känslan av förnedring, för en själv och för Val Kilmer som är tjock och dålig men förtjänar bättre. Sen skäms man. Sen bloggar man om det och skäms lite till.

#5: Splice (2009)

Idag skriver jag om Vincenzo Natalis kloningsthriller Splice på Weird Science. Klicka här!