Kay Pollaks återkomst till filmsverige har blivit en sagolik triumf. Så som i himmelen har överösts av toppbetyg och biobesökarna köar för att få ta del av magin. Jan-Olov Andersson, annars en sansad man, höll nästan på att komma över tangentbordet när han knattrade fram sin ogenerade hyllning i Aftonbladet (en recension som förresten startade ’bladets nuvarande trend att strunta i premiärdatum och recensera högintressanta filmer dan efter pressvisningen - Ett hål i mitt hjärta fick samma behandling).
Men jag vill rikta ett varningens finger till alla er som till äventyrs tror att Så som i himmelen är den sinnenas fest som reklamen och besökssiffrorna vill låta påskina. Därför denna praktiska och användbara lista på tio fakta att hålla i minnet innan du plötsligt står bland alla andra i biljettkön, i begrepp att hosta upp dina surt förvärvade pengar för att göra Kay och Sonet tjockare. Att se Så som i himmelen är förenat med vissa risker för din mentala hälsa! Se denna lista som ren konsumentupplysning.
1. Först av allt: fem plus or no fem plus är Så som i himmelen den gamla vanliga historien som alltför många manliga europeiska auteurer känner ett starkt behov av att dela med sig av när de passerat femtistrecket: berättelsen om den medelålders manlige konstnären i kris som blir förlöst av en ung, vacker, livsglad, kåt men vilsen kvinna och finner ny mening i livet. En berättelse som är lika ofräsch och gubbsjuk vare sig filmen heter Sista tangon i Paris, Hårfrisörskans make, Stulen skönhet, eller Så som i himmelen. Frida Hallgrens livsbejakande lolita framstår mest av allt som nåt slags sagoväsen, lika förankrad i verkligheten som skogsrået eller älvorna, och man önskar att manliga medelålders regissörer för en gångs skull kunde sluta skriva manus med kuken.
2. Så som i himmelen är en ganska skamlös rip-off av två mycket bättre filmer: Lone Scherfigs dogmafeelgood Italienska för nybörjare (trasslig studiecirkel tar bussen till Italien) och vår egen nittiotalsklassiker Änglagård (frifräsande nykomlingar vänder upp och ned på trångsynt bysamvaro).
3. Sen hans förra film Älska mig (1986) har Kay Pollak ägnat sig åt att driva kurser om personlig lycka och självkännedom. Vilket är toppen. Men nånstans på vägen glömde han hur man berättar en historia på film. Så som i himmelen är så uppfylld av Pollaks idéer om personlig frigörelse att den nästan dukar under. Ingen av karaktärerna känns realistisk: de blir knappast mer än exempel på olika former av psykologiska låsningar och problematiska livssituationer. Att sitta i biostolen och sakta inse att man studerar diskussionsunderlaget till ett av Pollaks seminarier när man trodde man skulle få se en film är en lätt obehaglig historia.
4. Nivån på skådespeleriet varierar nåt sjukt. Micke Nyqvists spontant förvirrade naturalism blandas med totalt överspel utan förvarning. Scenerna mellan prästen Niklas Falk och hans fru Ingela Olsson är omåttligt teatraliska och man undrar om skådespelarna var medvetna om att de var på en filminspelning och inte stod på Unga Klara och sprutade saliv? Särskilt i en katharsisk konfrontation mot mitten av filmen som måtte vara en av de mest överspelade scenerna i svensk filmhistoria. Här är dialogen så korrekt och styltad femtiotalssvenska att man undrar om Pollak varit och snokat på Fårö och hittat några överblivna manussidor från Nattvardsgästerna och tänkt ”Hey!” Gunnar Björnstrand lär rotera i sin grav, själv mysryste jag i salongen av kalla kalkonkårar.
5. Alla figurer i filmen pratar olika dialekt, dvs olika varianter på rassligt imiterad norrländska. Utom Lennart Jähkel som brassar på med äkta lulemåle så det dånar i kulisserna. Vad heter dialect coach på svenska?
6. Så övertygad är Pollak i sin mission att vi som publik aldrig tillåts tänka själva. Varenda konflikt i filmen beskrivs, pratas sönder och löses utan att man någonsin känner sig delaktig. Ordet ”nyans” finns inte Kays ordbok och som publik känner man sig överkörd. I all välmening, men ändå.
7. Pollak klarar inte av att släppa en enda bifigur. Alla ska få vara med, alla ska förlösas. Vilket resulterar i en absurd och ganska meningslös scen mot slutet av filmen när en sidokaraktär, spelad av den timide mannen från Scanreklamen (”Jag trodde du bara åt kött från din egen gård?” – ”Men det är ju det jag gööör!”), som hittills haft summa noll repliker och bara synts i helbilder, reser sig upp och deklarerar en trettioårig hemlig kärlek till en annan perifer sidokaraktär. (Inga poäng för den som gissar om kärleken är besvarad.) Tre ord: Kill your darlings.
8. Micke Nyqvist, annars en gudabenådat duktig skådespelare, har sannolikt aldrig varit sämre. Pollak har lyckats locka ut det mest ruttet självupptagna ur Nyqvists naturalistiska stil, vilket resulterar i att han inte avslutar en enda mening. I hela filmen. En regissör som kan få Micke Nyqvist att framstå som en dålig skådespelare har en alldeles särskild gåva.
9. Finalen - som här inte ska avslöjas - är pajig bortom all mänsklig fattningsförmåga. Jag kom att tänka på den där scenen från Six Feet Under när David ställde sig upp i kyrkan och kom ut inför hela församlingen och applåderna kom, först trevande, sedan allt starkare, tills den växte till ett massivt dån – och det strax visade sig att det bara var i Davids romantiska fantasi. Så som i himmelen avrundas med en sån scen, fast här ska det vara på riktigt. En scen som får alla andra ”spontan och hjärtevärmande applåd utbryter i oväntat sammanhang”-scener att darra i jämförelse. En scen som måste ses för att förstås!
10. Om hela filmen går att summera i följande mening, skriven i all hast av en vän som inte ens sett filmen, har den problem: Finna musikens själ, komma till en liten by, bli ihop med någon snygg 20-något, hela byn blir osams... typ änglagård eller?
Men innan du tycker att jag är ond och kall ska jag erkänna att Så som i himmelen har sina förtjänster. Några skådespelare klarar sig med hedern i behåll, filmen ser bra ut och är välklippt, och Pollaks master plan för frigörelse har sina tveklösa poänger. Det är feelgood med fina baktankar och Kay Pollak vill oss väl. Men faktum kvarstår: en film som så oannonserat växlar från själspeppande måbrafilm till djupaste kalkon ser du på egen risk. You have been warned!
