"Kolla i Maltin!"

På förekommen anledning (nej, han har inte dött, tack och lov) hyllar jag idag en gammal idol på Weird Science. Läs här!

Drunk Girls

Märkligaste videon just nu är LCD Soundsystems nya singel Drunk Girls (finns högupplöst här). James Murphy med band står i en enkel studio och sjunger till låten samtidigt som ett gäng pandor lever rövare - först bara lite irriterande muckigt, sen värre och värre tills det slutar i rena övergrepp, total mobbningseufori och smatterbandskaos på slutet. Spike Jonze på sedvanligt skojhumör tänker man först, men videon är egentligen smått obehaglig: Funny Games möter Jackass, utan något förlösande skratt på slutet - James Murphy ser mest trött och ledsen ut i slutsekunderna, samtidigt som pandorna maniskt smäller smällare och sprutar skum, till skärande ångestskrik. Tortyrpop?

Lovestar

Jag lyssnar förbluffat på Di Levas nya och rätt så fruktansvärda coveralbum Lovestar. Det är svårt att ta in att min stora idol under några formativa år i skarven mellan åttio- och nittiotal - jag kunde ALLA texter utantill och spelade sönder i synnerhet Pussel från 1986 - nu gör Phil Collins-covers med förskräcklig E-Type-produktion. Cures Boys Don't Cry får mig att gråta och Depeches Personal Jesus att vilja skjuta mig. Och covern på Neil Youngs Rockin' in the Free World... yikes! Att göra Neil Young till själlös eurotechno är att be om att bli sågad - men Di Leva gör såklart inte musik för kritikerna, frågan är bara om fansen är peppade på Lovestar. Det är svårbegripligt att Universal faktiskt släppt den här skivan.

Samtliga låtar är bra eller åtminstone ok men rätt uttjatade, och läser man bara titlarna efter varandra - Another Day in Paradise, Man in the Mirror, The Miracle of Love, Redemption Song - skulle skivan lika gärna kunna heta Absolute Budskap.

MED DET SAGT är hans plastiga mashup mellan 50 Cents In Da Club och U2:s Pride (In the Name of Love) rätt så... fascinerande. Måste höras!

Jag rensar öronen med den fina covern på En apa som liknar dig, från stödskivan till Olle Ljungström, istället.

White Collar

Idag skriver jag på Weird Science om den halvnya tv-serien White Collar och framförallt om Tim DeKay, han i röd jacka på bilden som är plockad från ett av de absolut bästa Seinfeld-avsnitten. Klicka här!

Podcasten: min nya låtsaskompis

Skamligt låg aktivitet på den här bloggen. Jag har skrivit ytterst lite på sistone, istället har jag ägnat mig åt att lyssna på vad andra - smartare och roligare människor - säger om film. Jag promenerar två gånger 30 min till jobbet varje dag och har äntligen förstått att jag kan ladda ner podcaster till min iPhone. Efter att ha betat av de (gissningsvis?) bästa svenska podcasterna - alla försummade Kino-avsnitt och det göttaste från P3 Kultur - hittade jag äntligen till slashfilms podcast, som sänds en gång i veckan och där tre tjugonånting-geeks pratar ny film, med visst fokus på amerikanska geek properties men även (rolig) arthouse som Park Chan-wook och Bong Joon-Ho. Initierat, smart och underhållande.

Nu har jag lyssnat igenom från i höstas och framåt (runt 30 timmar) och är seriöst hooked. Så till den grad att jag börjat tänka på Dave, Devindra och Adam som mina, eh, *harkel* vänner. Eller de vänner jag aldrig riktigt haft - bland mina närmaste räknar jag både seriöst och skrämmande kunniga sportnördar och (i synnerhet) musiknördar, men ingen riktig filmgeek. Det är tragiskt att jag ska fylla det här hålet med tre unga amerikaner på internet, men vafan. Den timme de sänder i veckan är helt enkelt veckans höjdpunkt.

I need to get out more.