Gott Nytt År!

Årets!

Årets filmer:

1. The Social Network (David Fincher)

Aaron Sorkin kan inget om Facebook, men vet hur man skriver svintajt dialog. David Fincher kan inget om Facebook, men vet hur man får två och en halv timme rättegångsscener att svänga. Tillsammans skapade de filmhistoriens mest socialt handikappade, småaktiga och samtidigt märkligt älskvärda supernördar, och årets mysigaste biokväll.

2. Inception (Christopher Nolan)

Har en gnagande misstanke att Nolans ambitiösa drömbygge kanske inte håller för en närmare inspektion (så födelsedagsblurayen ligger fortfarande osprättad), men första bioupplevelsen i somras var fullständigt monumentalt knäckande. Blir fortfarande varm inombords varje gång jag ser en vit skåpbil på stan.

3. The Kids Are All Right (Lisa Cholodenko)

Hey, lesbiska medelålders kvinnor kan också vara roliga! Lisa Cholodenkos neurotiska, lagom svarta rom-com bjöd på gudabenådad dialog och fantastiskt spel från samtliga inblandade (till och med den stackars mexikanska trädgårdsfixaren), särskilt Anette Bening som var helt makalöst bra.

4. Winter's Bone (Debra Granik)

Sjuttonårig familjeförsörjande tjej på desperat vandring från gård till gård i stickad toppluva på jakt efter sin försvunna pappa möter knallhårda rednecktanter som får Leatherface och hans backwoods-familj att förskräckt gå och gömma sig. Karg, välspelad nywestern med en ruggigt imponerande Jennifer Lawrence i huvudrollen.

5. Scott Pilgrim vs The World (Edgar Wright)

Det är svårt att tänka sig en bättre matchning än den mellan Edgar Wrights speedade nördpersona och Bryan Lee O'Malleys geekiga serie. Wrights USA-debut var lika underbart referens-stinn som en hel säsong av Spaced - två timmar med Scott Pilgrim var som att trycka i sig fem kilo smågodis, skölja ner med tre liter Jolt-Cola och sen avrunda med en näve amfetamin. Bästa överdosen.

Bubblare: Kick-Ass, Toy Story 3, A Single Man, Armadillo, Tusen gånger starkare, Himlen är oskyldigt blå.

Årets sämsta filmer: The Losers, Salt, Iron Man 2 (tre på olika sätt helt obegripliga filmer).

Årets album:

1. Hot Chip: One Life Stand

Tillika årets video: den absurda, Peter Serafinowicz-regisserade "pojkbandskonserten blev till en blodig mardröm"-skräckisen. Hot Chip levererade också en fantastisk, kärleksfull konsert på Popaganda i somras.

2. The Radio Dept: Clinging to a Scheme

3. Teenage Fanclub: Shadows

4. John Grant: Queen of Denmark

5. Steve Mason: Boys Outside

Bubblare: Tracey Thorn, Säkert, Kent, Robyn, Familjen, Band of Horses, Interpol.

Årets låtar: Spotify-lista här!

God Jul och Gott Nytt År!

Julklappstips!

Idag tipsar jag om några av årets mest oumbärliga film- och teveböcker på Weird Science. Klipp ur och spara!

Interpol i mitt hjärta

Egentligen är jag för gammal för att hålla på med hela den här nattståndna "guilty pleasure"-prylen, men på nåt sätt har det blivit så med Interpol, det amerikanska depprockbandet som breakade med PDA för åtta år sen och nu är (relativt?) stora.

Jag var inte helt såld på debuten Turn On the Bright Lights men Antics från 2004 har jag lyssnat kopiöst mycket på, och den har gjort comeback i lurarna under hösten och vintern.

Jag är vuxen och bestämmer själv vad jag gillar. Så varför den (milda) skammen?

Kanske för att Interpol är så obarmhärtigt allvarliga. Nån gång skrev jag nånstans att om Claire Fisher i Six Feet Under hade ett favoritband måste det vara Interpol. Ett svartklätt, mystiskt, oerhört deppigt (men ändå lättillgängligt) indieband med pretentiösa, överlastade texter som kunde gå rakt in i hjärtat på en vilsen sökare som Claire... men som fick andras bullshit-detektorer att blixtsnabbt rusa upp till 11.

Men det är också det jag gillar med Interpol: texterna.

Smaka på inledningen till Take You On A Cruise:

I'm timeless like a broken watch
And make money like Fred Astaire
I see that you've come to resist me
I'm a pitbull in time
The pretence is not what restricts me
It's the circles inside

Vad fan betyder det? Och senare i låten - och just den här textraden, som kommer efter en dramatisk paus i en halv sekund, ger mig fan rysningar varje gång trots att jag hört låten ca 100 gånger:

I am a scavenger
Between the sheets of union
Lately I can't tell for sure
whether machines turn anyone

Jag menar... "Scavenger". Ett inte så lite pretto ord att ha med i en poptext. (Älskar låten till bitar, dock.)

Eller den här favoriten, inledningen till (betydligt såsigare) Public Pervert:

If time is a vessel, then learning to love
Might be my way back to sea
The flying, the medal, the turning above
These are just ways to be seen
We all get paid
Yeah some get faith before they die
But the stars we will navigate
Through the holes in your eye

Bara att copypejsta in de här raderna från internet gör mina kinder ljusröda. Jag menar... "Vessel"! "Through the holes in your eyes"! Skoltidningen från gymnasiet ringde just och ville ha tillbaks sin refuserade dikt. Interpol bara la på!

I ärlighetens namn är Interpols texter ibland briljanta: den där inledningsraden "Rosemary, heaven restores you in life" från brottarhiten Evil är väldigt fin, även om jag inte fattar vad det betyder. Och harmsna "The trouble is, you're in love with someone else / It should be ME" från C'mere (en av deras allra bästa låtar) är så uppgivet jävla bra.

Jag gillar verkligen sångaren Paul Banks baryton - att han sen utseendemässigt inte hundratioprocentigt lever upp till sin röst är en annan femma. (Han ser helt enkelt inte tillräckligt cool ut - ytlig, moi?) Eller att jag är äldre än honom men ändå så fixerad vid hans ofta gymnasiala texter. Men det borde inte vara ett problem.

Hur är Interpol live? När de spelade på Accelerator det där året hade jag inte förstått att jag gillade dem, och såg tyvärr nåt annat istället. Nu kommer de till Cirkus den 7 mars och jag är grymt peppad. Kommer att stå långt framme med slutna ögon och gravallvarligt sjunga med i Slow Hands.

Det kommer att bli EPISKT.

PS - här är en Spotifylista med mina tio Interpol-favoriter.