#31: Hall Pass (2011)

Om man för en stund vill dra amerikansk film över en kam kan man säga att alla romantiska komedier riktade till tjejer handlar om att gifta sig, och alla komedier riktade till killar handlar om att få slippa vara gift. Hall Pass, bröderna Farrellys senaste, drar det här konceptet till sin absoluta spets. Jenna Fischer och Christina Applegate spelar fruarna, vars livsmål är att ha perfekta villor och väldompterade makar. Jason Sudeikis och Owen Wilson spelar männen, som är ständigt svinkåta på tonårsbrudar och drömmer om att slippa sina fruar och bara få knulla. Det är outsägligt deprimerande, som att sitta två timmar i kö på Vårdcentralen där det enda som finns att läsa är ett gammalt nummer av Lilla Fridolf.

Wilson och Sudeikis får efter några turer varsitt frikort att få ligga helt konsekvensbefriat under en vecka, vilket leder till knasiga förvecklingar. De ytterst svenniga och kritvita medelklassnubbarnas oerhörda inkompetens när det gäller att ragga brudar plockar förstås hem några billiga skratt, men i övrigt fylldes jag av sorg. Om det här ska vara gjort med en viss distans eller om det finns extra lager så har jag missat det. Och en liten note to bröderna Farrelly: det blir inte per automatik kul när man säger vagina. När Sudeikis och Wilson står och riffar om en mouth vagina riktigt ser man hur Farrellys sitter ängsligt hukade över sina laptops och så väldigt väldigt gärna vill vara Sarah Silverman eller Wanda Sykes, fast tre år för sent.

Jag gillar annars Farrelly-bröderna, till och med Heartbreak Kid. Gillar att de alltid tar med funktionshindrade personer, och att de ofta hittar balansen rå gross out-humor och en fin, varm ton. Men Hall Pass är befriad från värme och genomsyras av bitterhet och kyla. Vet inte om brorsorna gått igenom varsin livskris eller bara försöker pejla vad publiken vill ha istället för att köra sin grej, men resultatet är en unken och dyster soppa, lika mans- som kvinnoförnedrande.

Men Richard Jenkins som åldrad, solariebrun proffsraggare som agerar mentor till killarna är riktigt bra.

Conan-tävlingen avgjord!

Därmed stänger vi frågelådan!

Många kunde det busenkla svaret Robert E. Howard, och här är de lyckliga vinnarna:

1:a pris går till Joakim Elovsson i Skövde.

2:a pris vanns av Robin Öhlin, Stockholm.

3:e pris kammades hem av Moa Markström i Umeå.

Frän Conan-merchandise och friplåtar till filmen kommer inom kort med posten.

Stort grattis!

Reklambreak: Exklusiv Conan-tävling!

Jag fick just ett skarpt formulerat cease and decist-mail från (det numera svenskägda) varumärket Conan the Barbarians advokater som krävde att jag antingen raderade den här bloggen inom 24 timmar pga varumärkessnyltning, eller ställde upp med en tävling*. Så valet var enkelt!

Snart är det dags för min namne att äntra bioduken för första gången på nästan tjugo år, för första gången i 3D, och för första gången är det inte Arnold Schwarzenegger som gestaltar den bistre cimmeriern. I tysk-amerikanske och reimagining-glade Marcus Nispels nyversion Conan the Barbarian är det Jason Momoa, alltså den brunstige bjässen Khal Drogo från Game of Thrones, som trakterar svärdet, flankerad av pålitliga birollshårdingar som Stephen Lang och Ron Perlman.

Premiär på bio fredag 19 augusti, och för att fira detta lottar Noble Entertainment ut trevliga priser till tre pers som svarar rätt på följande löjligt enkla fråga:

Vad heter författaren som står bakom berättelserna om Conan the Barbarian?

1:a pris = två biobiljetter, en Conan T-shirt och Conangnuggistatueringar.
2-3:e pris = två biobiljetter samt gnuggistatueringar.

Maila ditt svar till conanquiz@gmail.com. Släktingar till Arnold Schwarzenegger får inte delta i tävlingen. Vinnarna meddelas måndag 15 augusti. Lycka till!

(* Detta är eventuellt inte sant. Men tävlingen är på riktigt.)

#30: Jackass 3D (2010)

MTV-loggan med astronauten och ett småtrist intro med Beavis & Butthead - de första minutrarna av Jackass 3D är som att vara tillbakaslängd i det tidiga nittiotalet. En lätt ryslig upplevelse. Sen blir det bättre och resten av filmen är samma trygga mix av spex och snusk, lika ojämn och episodisk som de andra filmerna men med högre budget och stunder av absolut briljans (som när Will Oldham dyker upp som misslyckad gorillaskötare eller gänget klär ut sig till betjänter och restaurangbesökare och gör sketcher framför en jetmotor) och bizarr freak show (som när tjocksmocken Preston Lacy och den obehaglige dvärgen Wee Man blir ihopklistrade med superlim).

Bajamajastuntet från första filmen blir också toppat här i filmens slutscen - diarréfontän i slow motion känns som en passande final till hela Jackass-franchiset. Och med tanke på att grabbgänget inte är så unga och testosteronstinna längre (Johnny Knoxville har fyllt fyrtio och flera av de andra är på god väg) är det hög tid att sätta punkt innan någon gör illa sig på riktigt. Skräcken lyser också starkare i ögonen den här gången. Och avslutningsmontaget med mysbilder på grabbgänget som barn signalerar att det verkligen är slut. (Fast filmen gick bra på bio och Knoxvilles filmkarriär har inte direkt gått på räls så vem vet?)

Extra dystert att se charmtrollet Ryan Dunn, som körde ihjäl sig på fyllan i våras och bara blev 34 år. (Varför blev det inte Steve-O istället... nä, det menade jag såklart inte!)