Fan vad vi mysryste i geeklycklig pepp över Randys nördiga monologer om skräckfilms-regelboken i första Scream! Det Wes Craven och Kevin Williamson gjorde då – dekonstruerade slashergenren och tryckte in ett tjog filmreferenser samtidigt som de bjöd på genuint läskigt knivraffel – kändes nyskapande och spännande. Men det var femton år sen nu.
Efter tvåan och den cameotäta metafestival som var trean hade jag gärna sett att Scream 4 skippat hela Stab-prylen och gått tillbaka till ettans mindre tillkrånglade skräck. Men tyvärr slår de an tonen redan från början med filmer inuti filmen och det blir återigen mer gimmickartat än läskigt. Och deras vanliga käpphäst om medias osunda fixering vid mord och våld och elände kommer tillbaks i ännu mer ansträngd och daterad form där alla ungdomar i filmen är jobbigt narcissistiska bloggare. Gäsp.
