Gotta love Caitlin Moran

Nej, jag pallade inte se Skavlan häromveckan med Caitlin Moran som gäst, ihopparad med bl a Maria Montazami i en av programmets patenterade "oväntade" matchningar, av den typen som gör att det "slår gnistor" i studion och leder till "det goda samtalet" och den alltid överpeppade Skavlan-publiken formligen dör, om och om igen, i en kollektiv orgasm av lycka och mysighet.

OK då, jag såg faktiskt några minuter – Moran skötte sig snyggt, och kanske hade publiken lite svårt att hänga med i hennes svada för de glömde visst applådera efter varje mening. Eller också var de inte mottagliga för Morans frejdiga och rätt brutala humor. Sen skulle Montazami säga något och den presumtiva skämskuddefaktorn blev plötsligt skyhög. Så jag slog över. Hur var det?

Men jag har previs läst ut Morans bestseller How to be a Woman, och den var precis så smart och rolig jag hade hoppats på, full av kärv humor och pefekta oneliners. En modern feministisk handbok kryddad med dråpligheter och en glåmig brittisk uppväxt. Eftersom jag redan är så fin och jämställd gick jag mest av allt igång på beskrivningen av hennes journalistkarriär – hon började på Melody Maker blott 16 år gammal, raggade på samtliga män i redaktionen, och hängde med diverse popstjärnor. Jag hade gärna läst en hel bok enbart med skvaller från hennes tid som popskribent och programledare under Britpopens heyday, jösses vad mycket smarr hon lär ha i bakfickan!

Imorgon är det jag som går ner i källaren och gräver fram banankartongen med Melody Maker, jag läste den slaviskt under 1991-92 och borde rimligtvis ha flera nummer där Moran skriver. 

120 höjdare: The Ward (2010)

En vän (som är ett av största Carpenter-fan jag känner) gav mig rådet att se The Ward "med generösbrillorna på". Det gjorde jag – välputsade, hårt fasttryckta på näsan och med nyköpt kärringsnodd så att jag snabbt kunde sätta på dem igen om de skulle trilla av. Och det funkade... nästan. The Ward är en helt okej spökthriller, med några fina skräckscener, halvbra spel och en hyfsad twist på slutet som dock är rätt illa genomförd. Helt förglömlig men inte alls dålig. Hade det varit, säg, Måns Mårlind och Björn Stein's The Ward hade allt varit toppen och man hade hoppats att deras nästa film i USA skulle vara piggare.

Men nu är det alltså John Carpenter's The Ward, Hans första biofilm sen Ghosts of Mars (2001) som ju var rätt pajig men ändå mer campigt underhållande än det här, som mest bara är... kompetent, och lite småtråkigt. Precis som alla sagt. Suck.

Det räcker inte med brillorna utan man får plocka fram ett gigantiskt generösförstoringsglas för att spåra något i The Ward som skvallrar om att det är en Carpenter-film man tittar på. Man kan inte jämföra den med klassiker som Dimman eller The Thing, då blir det deppigt. Det är helt klart mer slickt och välberättat än senare misslyckanden som Vampires, men den var i gengäld så underlig och over the top att man inte glömmer den i första taget.

Carpenter är bara 64 och jobbar enligt internet på en "gothic western". Jag trycker ner den isande känslan av att JC likt en trött Hasse Alfredson har slut på idéer, tar på mig brillorna igen och hoppas på åtminstone ett mästerverk till.

120 höjdare: The Fury (1978)

Mer De Palma! The Fury är uppföljaren till hanses megahit Carrie (1976), och De Palma tog med sig både telekinesi-temat och en väldigt ung och storögd Amy Irving som här gjorde sin första huvudroll. Det börjar rätt skakigt när Kirk Douglas blir förrådd av sin gamle vän John Cassavetes (härligt sinister) i Mellanöstern i en förmodat explosiv scen som mest ser ut som halvkeff Bond-action från Roger Moores sena sjuttiotal. Och därefter ett långt tracking shot efter Amy Irving och hennes väninna på en strand, med alldeles för många statister och halvbra eftersynk. Det känns som en rätt ordinär sjuttiotalsaction, särskilt om man sitter och väntar på De Palmas tricks.

Men det växer. Kirk Douglas är skönt fyrkantig som hämndlysten agent, och ytterst välbehållen för sina 62 år. Charles Durning är lysande som alltid, här som jovialisk föreståndare för The Paragon Institute – ett lika lysande sjuttiotalskonspiratoriskt namn som The Parallax View – där Amy Irving blir placerad för att hennes gåvor som tankeläsare ska undersökas. Och, förstås, exploateras, eftersom skummisen Cassavetes vill utnyttja både henne och Kirks son (Andrew Stevens) för att utveckla tankevapen mot ryssarna.

Här nånstans vaknar De Palmas bildbegåvning till liv, och vad som i början är en rätt stadig och pratig standardthriller blir mer och mer en brutal och obehaglig skräckis. När Amy Irvning håller folk i handen kan hon få läsa deras tankar och få läskiga uppenbarelser, och det är lika creepy som Christopher Walkens chockartade ryck i Cronenbergs The Dead Zone – späda, smala Irving stirrar frånvarande och helt tagen av skräck med sina enorma ögon medan klarrött blod forsar ur ögon, fingrar och mun från kvinnan hon håller i handen... slaskar ner på ett inglasat bord, filmat underifrån, genom glaset... Slurp! 





Sen finns en oerhört tät sekvens där Irving suggereras att återuppleva samma hjärntvätt som Stevens,  där De Palma (och hans fasta klippare Paul Hirsch) otroligt effektivt klipper mellan Irvings point of view och närbilder på hennes ansikte. Assnyggt – och mer sånt finns: en lång dramatisk slow motion-scen när Irving försöker rymma, slaskigt splatter mot slutet när Stevens (som av all särbehandling förvandlats till ett svartsjukt, grälsjukt och barnsligt monster) går bananas med sina telekinetiska gåvor, med snyggt sminkade bultande blodådror i pannan. Och en obetalbar scen på ett nöjesfält när han får en karusell att gå haywire och några (dessförinnan) överpeppade oljeschejker blir massakrerade. 



Cassavetes och Durning i samma split focus-bild. Smarrigt!


Det finns mycket fint att hitta här: Carrie Snodgress t ex, som jag hade glömt att hon fanns. Hon är jättesnygg och väldigt bra, särskilt på att spela nervös i inledningen till scenen där Irving rymmer – hon spelar över som tusan. (Hade också missat att Snodgress har barn med Neil Young och tragiskt nog dog bara 58 år gammal år 2004 av hjärtfel) Och Dennis Franz (som minnesgoda läsare kommer ihåg från min Dressed to Kill-text) gjorde här sin filmdebut, som polis förstås, och med ett sanslöst men charmigt överspel. Här var han 34 men ser klart yngre ut, bara två år senare hade han gjort transformationen till den koppärrige, halvflintskallige småfete sleazy snuten vi älskar. Snabbt jobbat!

Slutscenen ska inte avslöjas (den finns iofs på YouTube och är knappast särskilt hemlig längre) men den är rejält kladdig. Säg såhär: Cronenberg fick oerhört mycket cred när han lät Michael Ironside med tankekraft få en snubbes huvud att explodera i Scanners, men här gör Amy Irving nåt ännu fetare tre år tidigare... och De Palma filmar det från fyra vinklar, i slo mo, och tar om blodmoset det ungefär 14 gånger. Ännu en liten orättvisa för en ständigt underskattad regissör.

120 höjdare: Dressed to Kill (1980)

Äntligen! De Palmas smäckra sexchock från 1980 sedd. Dressed to Kill brukar lyftas fram som hans stora hommage till/ripoff av Psycho – komplett med transsexuell mördare i peruk, stuntcasting à la Janet Leigh och en torr psykolog som omständligt förklarar allt mot slutet – men det är nästan lika mycket Argento, med blixtrande rakknivar och kreativt användande av speglar. Och enligt uppgift Giuliani Carnimeros The Case of the Bloody Iris, som jag tyvärr inte sett – någon? 

Jag ska inte orda så mycket om handlingen, OM det nu skulle vara så att ni inte redan känner till filmens två större vändningar. Angie Dickinson spelar en uttråkad och sexuellt frustrerad hemmafru, och sin vana trogen inleder De Palma med en riktigt smarrig scen: Dickinson (och framförallt hennes body double) står i den ångande duschen och tvålar in sig sensuellt medan hon genom det immiga glaset ser hur hennes man (en polisongman som hämtad från ett Playboyreportage från 1978) omsorgsfullt rakar sig med rakkniv... och precis när hon närmar sig klimax blir hon strypt/påsatt bakifrån av mystisk man, alltmedan maken lojt tittar på. Rätt så cheesy men väldigt effektivt. 


Senare följer en lång, mästerligt snygg sekvens på ett museum, med steadicam och långsamma tracking shots när vi följer Dickinson i hennes jakt på den sexige mannen (från hennes dröm?) i korridorerna –  den typen av ordlös, lågintensiv "pure cinema" De Palma diggar och excellerar i, satt till Pino Donaggios vackra musik.

Ja, Dressed to Kill är rena gottepåsen för De Palma-vänner: djupfokus, drömsekvenser, slow motion, voyeurism, en lysande Karen Allen som smart hooker (precis som i mästerverket Body Double ett år senare). Och kul att se Keith Gordon, senare i Carpenters halvbra Christine-filmatisering, som tech-geekig tonåring och Dennis Franz göra sin paradroll som sleazy New York-snut. Och Michael Caine i en ganska liten roll som han ändå sätter perfekt. Och lokalfärg! Det New York från 1980 han målar upp är lika slickt och spännande som farligt och brutalt.

Sexscenerna är vågade, charmigt cheesy nu men stötte på patrull när det begav sig, eftersom De Palma (kanske inte nyansernas mästare när det gäller manus och karaktärer) vad handlingen anbelangar sätter likhetstecken mellan transpersoner och mordiska psykopater. Dressed to Kill är mer slick och raffinerad än Sisters från 1973, men mot slutet finns det en lätt gotisk scen från ett mentalsjukhus som påminner om den och är nästan lika underbart over the top. Och ett mästerligt klippt hissmord som är en av Hans bästa scener.


En drömsk, märklig, elegant och brutal thriller från en De Palma på sitt bästa humör. Längtar redan efter att se om den!

120 höjdare!

 *

OK, till viss del inspirerad av Saras hyllprojekt så städade jag äntligen bland filmerna i helgen och flyttade i sann masochistisk anda alla osedda (och i många fall fortfarande inplastade) filmer på särskilda hyllor. Det blev 120 stycken. Så om jag ser en film per kväll tar det bara fyra månader. Hurra! Det är inte skräp heller, i den orörda samlingen finns i stort sett bara gobitar. Aronofskys Pi, Argentos Four Flies on Grey Velvet, The Long Good Friday, Ichii The Killer, Primer, Mishima, Wajdas Aska och diamanter... Helt enkelt ett gigantiskt dåligt samvete. Den här ilandsproblematiken har jag ju gnällt om förut, och egentligen skulle jag kunna viga hela den här bloggen åt att älta filmer jag inte sett. Men jag provar nåt nytt istället: jag betar av den där högen och skriver om det jag sett. Det ska gå!

*) Nä, hyllan på bilden är tyvärr inte min. 

....aaaand we're back.

Holy crap! Statistiken på blogger inser att jag fortfarande har orimligt många sidvisningar per dag trots att det känns som om jag uppdaterar cirka en gång per sekel just nu. Tack för det! En massiv vårvintertröttma har lagt sordin på mitt filmtittande på sistone. Men nu ska det bli åka av! (Om man med "åka av" menar marginellt tätare uppdateringar.) På återseende – snart.