Jag kommer av någon anledning så väldigt väl ihåg en en mening jag läste i en krönika i kvalitetsmagasinet The Word, kanske var det av han David Hepworth, för ett tag sen – bör ha varit en 3-4 år sen när YouTube fortfarande var halvnytt. Han skrev att han brukade komma hem från jobbet, hälla upp ett glas rött och sen bara sitta framför YouTube och botanisera i några timmar, läppjandes på sitt vin. (I sin, förmodade jag, mysigt ruggiga lilla tvåa nära Notting Hill, belamrad med drösar av skivor och tummade musikbiografier). Det lät så jäkla mysigt.
Och det slog mig att jag knappt minns när jag senast tittade igenom ett helt klipp. YouTube är numera en liten ruta inuti Facebook som jag inte orkar klicka på eller möjligen något jag snabbkollar på jobbet utan ljud eftersom jag inte orkar resa mig och hämta hörlurarna, utan gör en mental notering – jo, det där assnygga kollaget av Saul Bass-förtexter måste jag spana in senare! – och glömmer bort allt 30 sekunder senare.
Men nu blev det oförmodat en sån slökväll där jag med ett glas vin fastnade framför 'tuben och kollade gamla Smashing Pumpkins-klipp. (Icke-fans kan sluta läsa nu, sorry.) Ett band jag aldrig lyckade se live när jag hade chansen och nu är det försent, jag vill ha originalsättningen, inte Corgan/Chamberlain och två studiomusiker. Och det lär ju aldrig hända, att döma av intervjun med Corgan i Mojo härommånaden är det ömsesidigt, frätande hat som gäller mellan honom och D'Arcy och James Iha.
(Jo jag vet, det är när ens idoler blir långintervjuade i Mojo som man kanske vet att man inte har världens mest happening musiksmak, men vafan. Jag gör gärna undantag för Billy. Och Kate Bush. Och Moz. Och Robert Smith.)
Det som slog mig i de här klippen från ca 1994 var...
* hur djävulskt tajta och bra de var live, och * att de alltid haft så sjukt risig klädsmak – från psykedeliska fladdriga skjortor och risigt hår i början av nittiotalet till rakad Corgan-flint och Matrix-rockar på slutet. Burr! Jag har inte sett en enda pressbild där de ser okej ut, kanske att James Iha såg cool ut i kajal under några månader där runt 1998?
Lyssna på liveversionerna av Hummer och Geek USA här, det är ju så satans bra. Försök bortse från Corgans hår och spana in James Iha kring 10:20... så cool!
Här har vi hela 47 minuter från 1993 där ohyfsade tyskar kastar plastflaskor på sina idoler, och Corgan försöker stävja med yxigt mellansnack innan de vevar igång en fin version av Drown kring 19:52. Iha har faktiskt en snygg tröja här också.
Och slutligen, en helt enorm Silverfuck (från Siamese Dream, en av mina favoritlåtar med SP) från London. (Skippa dock de sista fyra minuterna, gitarrfeedback är lika trist live som på internet.) Jimmy Chamberlin trummar som en gud. Som en gud!
Hej, tack för att ni fortfarande genererar många härliga träffar per dag trots att jag varit borta! Tillbaka nu, efter två avkopplande veckor med familjen på Gran Canaria. Ja, det fanns svenskt kaffe på grisfesten (obligatorisk Sällskapsresan-referens därmed avklarad – sjukt förresten, slår det mig nu, att den efter över 30 år fortfarande är den givna referensen när man pratar charter, man måste bara säga invalido vid nån punkt) och – inte för att jag är så anal så jag räknar sånt men – jag läste fyra böcker och såg åtta filmer på två veckor vilket är oerhört mycket i min vanligtvis kvällskomatosa tillvaro.
Eftersom en solstol vid barnpoolen på en Sunwing-resort med pösmagen lätt sönderbränd och med ett par San Miguel i kroppen är det absolut bästa utgångsläget för att ta sig an kritikerhyllade litterära skildringar av 11 september-attackerna klämde jag både Joseph O'Neills Netherland och Don DeLillos Falling Man. Båda var strålande, gillade nog Netherland snäppet bättre även om jag skummade cricket-partierna (sorry Joseph O'Neill men cricket ÄR exakt lika tråkigt och obegripligt även i romanform, trots att du skriver väldigt bra).
Och eftersom filmer ofta avnjuts bäst ljumma sommarkvällar via iPad med ett glas vitt för €2 flaskan på en balkong med utsikt över Atlanten... sorry, nu hör jag själv hur vidrig jag börjar låta, men vafan... så blev det ett gäng sådana också. Har tyvärr aldrig klarat av den sortens kärnfulla capsule reviews som evige idolen Leonard Maltin gjort till en konstart, jag skriver hellre långt och såsigt än rappt och läsvärt men här kommer några rader om det jag såg: Margin Call Var helt säker på att detta var filmad teaterpjäs, tills jag läste på och insåg att det är ett originalmanus av en debutant, som dessutom gjordes på miniatyrbudget (runt 3 miljoner usd) med substanssugna kalasskådisar som Stanley Tucci och Jeremy Irons. Välspelat och koncentrerat om big business, även om jag ärligt talat aldrig riktigt förstod den centrala problemet som satte hela multimiljardfirman i gungning.
Win Win Tom The Station Agent McCarthys senaste, med Paul Giamatti som advokat/brottningstränare med pengaproblem som blir god man åt en senil åldring (Rockys gamle polare Burt Young) för att få statligt arvode men får Youngs trassliga dotterson på halsen. Sedvanligt lysande tonträff från McCarthys penna och grymt bra spel, men en fråga hänger kvar i luften: varför kunde inte Giamattis fru (Amy Ryan) ta ett eget jobb istället för att vara hemmafru? Det hade löst många många problem.
Our Idiot Brother Paul Rudd är skön snubbe, med en naiv syn på världen nästan i kaliber med Peter Sellers i Being There, som trasslar till det för och utnyttjas av sina karriärs- och egofixerade systrar. Småfnissigt och avspänt med trevlig indie-cast (Zooey Deschanel, Kathryn Hahn, Adam Scott, Rashida Jones) och ett fint budskap på slutet.
The Woman in Black Daniel "inte bara Harry Potter" Radcliffe i brittisk spökfilm. "Jag somnade flera gånger" brukar inte vara den mest givna blurben för en rysare, men jag var trött och filmen var helt okej. Men inte på långa vägar lika läskig som En kvinna i svart, Profilteaterns uppsättning av den pjäs som filmen bygger på, fortfarande en av mina största teaterupplevelser.
The Hangover part II Det kändes oerhört förutsägbart att kalla Between the Ferns-geniet Zach Galifianakis för sellout när "alla" gjorde det häromåret... Men nu har jag sett den här oerhört krystade (tandläkar-Stu har träffat fotomodell-snygg thailändska och har stort bröllop i Thailand, åååkej) och glädjelösa uppföljaren känns det inte så svårt längre. Men filmen drog in hysteriskt mycket pengar och en trea är redan på väg.
50/50 Cancerfeelgood med Seth Rogen och Joseph Gordon-Levitt var precis så charmig som man läst. Philip Baker Hall i biroll! Och Matt Frewer – inte riktigt lika utropstecken-worthy kanske men ändå: vi pratar alltså gamle Max Headroom. Som gammalt Art of Noise-fan kommer Frewer alltid ligga mig varmt om hjärtat.
Moneyball Fattar inte riktigt hur den här kunde få så ruggarns bra kritik. Brad Pitt och Jonah Hill (sista filmen som fet? fast nu hörde jag att han blivit fet igen?) blev båda Oscarnominerade, välförtjänt eftersom båda har lågmälda, icke-showy roller vilket sällan brukar premieras av Akademin men samtidigt: det är väl deras jobb? Filmen har passerat flera regissörer och två tunga namn som Steven Zaillian och Aron Sorkin har skrivit varsin version av manus, jag ska inte påstå att "det märks" för filmen är gedigen, men jag saknade mer Sorkinsk dialog och lite mer härlig sportfilmsstämning – det är som om filmmakarna retas medvetet när de låter Pitt i en viktig scen börja på ett pep talk till sina spelare... och efter två meningar vet han inte vad mer han ska säga och går tafatt därifrån. Anti-sportfilmsklyschor bör man kanske applådera men filmen blev lite "jaha" för mig. Bäst är vardagsscenerna med Pitt och hans tonårsdotter, de är fint spelade.
Tro det eller ej, men Little Fockers ska jag be att få återkomma till vid ett senare tillfälle. Det finns så mycket att diskutera där.
Kvällen när jag slog upp en whisky, parkerade mig i soffan och petade in Mark Robsons andra världskriget-drama Von Ryans's Express i dvd-spelaren var tveklöst en myskväll av Guds nåde. Mansmyskväll? Jag kände mig lite som Tom Hanks och Victor Garber när de sitter och låtsasgrinar över Lee Marvins eskapader i The Dirty Dozen.
Frank Sinatra är amerikansk pilot som blir krigsfånge och dumpas i ett fångläger i Italien, där brittiske officeren Trevor Howard huserar med sina fångar. Genast krockar den coole, pragmatiske amerikanen med Howards lynnige, rymningsfixerade stiff upper lip-britt. Men snart gör de gemensam sak, kapar ett helt tåg och flyr genom Nazistockuperade Italien med vagnarna fulla av desperata POWs. Ska de klara sig ända fram till neutrala Schweiz?
Von Ryan's Express var en succé när den kom och en av Sinatras mest framgångsrika filmer. Han är lika självklar som alltid i en roll som knappast krävde särskilt mycket acting chops, kanske mer konditionsträning – han får kuta en hel del. Det är spännande, lagom fartfyllt och med klassiskt gammeldags actionscener: bild på Trevor Howard som skjuter kulspruta från höften, klipp till fem nazistsoldater som stannar upp som fastfrusna, tar sig för magen och sakta, sakta segnar ner. (Det här var ju några är innan Peckinpah, Penn och Scorsese introducerade det mer realistiska och blodiga sjuttiotalsvåldet.) Tyskarna pratar tyska med engelsk textremsa och det är fina modellbyggen i några av tågscenerna. Och som en liten bonus får vi se både James Brolin och James B. Sikking (Howard Hunter i Hill Street Blues) i tidiga småroller. (Ska man klaga på nåt är det kanske att axelmakterna sällan känns som ett hot: den italienske lägerchefen är fjompigt självupptagen, och nazisterna är småkorkade hjon som siktar dåligt.)
Filmen har för övrigt den nästan obligatoriska scenen när en brittisk soldat (spelad av den lika lysande som stilige Edward Mulhare, kanske mest känd som Devon Miles i Knight Rider) utklädd till nazistofficer undslipper en livsfarlig knipa genom att "pull rank" och skälla ut en stackars underlydande tysk efter noter för att slippa visa sina "papers". En charmig scen som toppas när Mulhare faktiskt svimmar av nervositet direkt efteråt till Sinatras och Howards muntration. Nu längtar jag efter de andra två andra krigsklassikerna som ligger i dvd-högen och väntar: avspända Kelly's Heroes från 1970 (som jag kan ha sett som barn, minns inte riktigt) och episka The Longest Day från 1962, två timmar och 58 minuter om landstigningen i Normandie. Pepp. Manspepp!
Nej, vid John Carpenters nikotingula fingrar, det där i rubriken menade jag såklart inte på allvar! Men ändå – remaken, förlåt prequeln på The Thing (som släpps på dvd i veckan) var inte riktigt så oförlåtlig som jag hade väntat mig av all den internet-vrede som östs över Matthis van... äh, det går inte ens att stava... och hans "nyversion" när den gick upp i USA i höstas. OK, denne Matthis van... nånting är kanske knappt ens värd att putsa tofflorna åt Carpenter i sin prime, och rödpennan får snabbt ihop en smärtsamt lång lista på punkter där denna "reimagining" är avsevärt sämre än det mästerliga originalet.
En lista där platta karaktärer, ointressanta skådisar (ett skäggigt gäng generiska norska män i lusekofte) och en extrem brist på spänning och krypande paranoia är de största övergreppen på den kanske bästa sci fi-thriller som gjorts. Ändå hade jag det lite mysigt framför filmen, och jag tycker inte det här är ett brott mot mänskligheten i paritet med, säg, Jan De Bonts sinnessjukt usla remake på Robert Wises The Haunting utan en trevlig kväll.
Filmens kanske enda pigga idé är att sätta en tjej i huvudrollen och Mary Elizabeth Winsted är bra som vanligt. Sen tar det tyvärr slut på bra skådisar, Ulrich Thomsen har sällan varit tristare än här och personregi tycks inte vara regissörens starka sida, vad nu hans starka sida är. Monstret då? Well, ingen har ju hittills toppat Rob Bottins mekaniska specialeffekter i Carpenters version, och det tunga uppdraget att göra nåt nytt föll på Amalgamated Dynamics som har ett rätt fint track record. Och tittar man på den här pre production-specialaren (obs: innehåller feta spoilers) ser det toppen ut... MEN: sen har filmmakarna inte litat på att det ser tillräckligt bra ut, utan toppat och putsat med datorgenererade effekter, man har liksom tagit riktiga mekaniska monster-scener och lagt en "hinna" med cgi över. Vilket tyvärr gör att det får den där syntetiska tråklooken. Feltänk!
Filmen har några halvläskiga set pieces, speciellt en i ett kök. Men höjdpunkten för mig var nånstans mitt i, när Winstead står i en korridor och snackar och det ser ut exakt som i The Thing från 1982. Exakt! Richard Masur kunde kommit runt hörnet när som helst! Mysrys!
Men... snart insåg jag givetvis hur patetiskt det är när en films finaste stund är när den till punkt och pricka apat efter en annan film som är helt överlägsen. Men det är väl rätt mänskligt: man tycker om en film så mycket att man är beredd att förlåta en annan mycket sämre film bara för att få återvända till samma universum, en gång till. Slutet lämnar snyggt över till Carpenters film på bästa prequel-vis och man blir direkt sugen att pressa den en gång till. En skön känsla. Nya The Thing må alltså vara nästan helt poänglös men den bekräftar hur suverän Carpenters The Thing är och det räcker för en mysig stund.
