Jag har ägnat de senaste sju-åtta kvällarna åt att massakrera bovar i slow motion, och jag tröttnar liksom aldrig. Max Payne 3 har håvat in idel 8:or och 9:or men också fått en del ganska välförtjänt smisk (bl a av SvD, Edge och Aftonbladet) för att det är för linjärt, för enahanda och framförallt för att Rockstar som nu tagit över den finska (stafett)pinnen från Remedy och till stor del lagt ner graphic novel-berättandet och den New York-regniga noirstämningen som blivit seriens signum och istället placerat Max som livvakt åt några rika knösar i Sao Paulo. Soldränkta yachtpartys, strobande klubbar och härjade favelor istället för dystra bakgator alltså. Men jag älskar't!
Körde nyss om Max Payne 2 (som kom 2003) nu när man kan köpa det för en billig penning på XBox Live (har tidigare kört det två gånger på PC när det begav sig) och det var fortfarande kul, och den ruggiga sekvensen på det övergivna lustiga huset är svårslagbart, men många gråa trappuppgångar och byggarbetsplatser blev det. Jag tycker tvärtom det är skönt att Rockstar tagit nya grepp, och drivit ner Max ännu längre i dyngan – efter en lång arbetsdag som helt inkompetent livvakt kopplar han av med Jack Daniels, smärtlindrande piller och avslutar sen aftonen med att spy i vasken och däcka på golvet. (Det blir nästan ett running joke: i stort sett alla han får betalt att skydda blir mördade eller bortrövade medan Max ligger avsmullen i nån soffa med Jack Daniels-fläckar och dregel på sitt solkiga linne.) Det är mörkt och geggigt och Max ältar om och om igen sina risiga livsval, sin otur och sin allmänna klantighet – underhållande i början och det bjussas på gott om välskrivna och härligt bittra oneliners men rätt tradigt efter sju-åtta timmar.
Max Payne 3 är på gott och ont som ett linjärt GTA IV regisserat av Tony Scott, särskilt våldsrafflet Man On Fire med en osedvanligt brutal Denzel som livvakt i Mexico City verkar vara Houser-brorsornas stora inspiration när de skrivit manus och designat spelet (inte minst den grafiska looken där vissa ord ur dialogen flashar upp på skärmen). När man i förstone smyger runt i en favela och blåser skallen av skurkar i kevlarväst och kepor känns det som man spelar en tredjepersonsvariant av Call of Duty: Black Ops, Max drar t o m ett skämt om "buzzkill" vilket jag (över)tolkade som en passning till just det spelet. Men bullet time och shootdodge funkar fortfarande finemang, miljöerna är oerhört snygga och detaljerade, banorna genomtänkta, svårighetsgraden (jag kör normal) lagom, soundtracket makalöst snyggt, berättandet sömlöst... det flyter på så otroligt fint.
Och när man sitter hukad bakom ett skrivbord i ett kontorslandskap med en Uzi och fem-sex bad guys stormar in (Max Payne regisserat av John McTiernan!) varpå man pepprar dem med bly i slow motion så att papper flyger, stolar spinner iväg och kopiösa mängder glas krossas... Då är det gott att leva.
Och döda. För en innovation sen förra spelet är att dödsanimationerna är så utstuderat realistiska och obarmhärtiga att man nästan mår lite illa... över att det känns så jäkla gött. Var det inte nåt tidigt Tekken-spel till konsol som rönte sedvanlig moralpanik på nittiotalet från förbudsivrare för att man (gasp!) kunde fortsätta sparka nån som redan ligger? Det vore spännande att höra samma mänskors åsikt om att man kan fortsätta skjuta på någon som redan blivit skjuten, i slow motion dessutom, och se kula efter kula med enorm detaljrikedom och anatomisk korrekthet penetrera skallar, kinder, hakor och komma ut på andra sidan i ett köttigt, klarrött blodmoln.
It ain't pretty. Men faen vad roligt det är.
