OBS - här vare spoilers!
Nu har jag smält The Dark Knight Rises i en knapp vecka och måste nog acceptera att... jag blev besviken. Jag är givetvis inte ensam, den initiala vrålpeppen har kontrats av en påtaglig backlash, om än uttryckt i försiktiga ordalag – man får lätt ilskna troll på sig om man dissar Christopher "Gud" Nolan alltför omilt. Harry Knowles, Slashfilmsredax med flera har radat upp alla logiska luckor och hål i manus – av varierande relevans, somt är mest gnäll, som att Michael Caines stora uppgörelse med Bruce inte borde skett i en illa upplyst hall utan i salongen istället. (Kan iofs hålla med.) Jag brukar ha starkt överseende med såna luckor, på samma sätt som jag likt en glad idiot som ser sin första film ytterst sällan räknar ut helt uppenbara twists i förväg. The suspension of disbelief är ju ett av de finaste uttryck som finns.
Så jag kan nog förlåta tokigheter som att Batman på något magiskt sätt hann hälla ca 250 liter bensin på en bro samtidigt som bomben tickade ner, eller att det där fängelset som skulle vara HELL faktiskt var rätt pysmysigt för Bruce, ständigt ompysslad av Tom Conti och med en blind gubbe som höll honom sällskap med anekdoter. Eller att Gothams poliskår var så monumentalt korkad exakt hela tiden, beslutet att skicka ner hela styrkan på 3000 pers i en kloak saknade sannerligen en konsekvensanalys. Eller att glädjen över att en av mina favoritskådisar Matthew Modines comeback i en storfilm förbyttes i sorgsen häpnad när han tvingades spela ett sånt otroligt överdrivet dumdrygt och överspänt befäl av den typ som befolkade alla actionrullar från åttiotalet och framåt, han som kontrasterar mot den streetsmarte snuten (här Joseph Gordon-Levitt, bra och snygg som alltid). Eller att det plötsligt blir kväll efter att Bane kraschat börsen mitt på dan. Och så vidare, det finns mycket att gräva i.
Jag kan leva med allt det där. Det är svårare att tampas med att filmen känns lite... dum. Och lite klumpig. The Dark Knight var ett slickt, vuxet actionepos - detta är en lång, krånglig koloss. Smart och dum på samma gång. Smart: det är en bra story, Banes antikapitalistiska agenda är nästan lika intressant som Jokerns totala anarki. Dum: de enormt korkade poliserna med Matthew Modine i spetsen som sagt, en massa förklaring istället för vettig dialog, viss nerdumning (de elaka yuppiesarna på börsen, nu ska de få sitt straff!). För många parallellhandlingar inklämda med ett trubbigt skohorn.
Ta inledningssekvensen. En flygplanskapning som borde varit hur mäktig som helst, men först måste man köpa att CIA-snubben är så puckad att han inte kollar männen under huvorna, sen är hela scenen så hastigt klippt att man inte förstår riktigt vad som händer.
En kompis jämförde scenen med Moonraker, och redan i Inception var det uppenbart att Nolan är ett stort Bond-fan. Det är mycket Bond här, men tyvärr fel sorts Bond, den sene Roger Moore-Bond: stela och långsamma slagsmål (handgemänget mot Bane på slutet var nästan komiskt segt), en helt omotiverad sexscen, rörig intrig, malplacerade ordvitsar, exposition istället för dialog...
Jag tror det stora problemet för mig var 1) brist på ordentliga, riktigt härliga set pieces, och 2) att ghettot Bane skapade aldrig kändes hotfullt eller verkligt, som en realiserad värld, mest bara ett rörigt hattande mellan parallellhandlingar. Det var mycket story som skulle hinnas med på slutet.
Med det sagt diggade jag Bane. Åtminstone efter att jag kom över det faktum att han låter exakt som när Darrell Hammond imiterar Sean Connery i SNL:s Jeopardy-parodier.
Äh, jag vet inte. Klart det var smarrigt när man satt där i biosalongen! Vad tyckte ni?
