Hejdå, The Word

Det har tyvärr blivit dags för ännu en dödsruna, även om det här hände för ett tag sedan: brittiska magasinet The Word är nedlagt efter tio år. Även om The Word på ytan kunde se ut att ha samma upplägg som sina största konkurrenter Mojo och Uncut var skillnaden milsvid. Där dessa två (i synnerhet Mojo) alltid har ögonen fastklistrade i backspegeln och ägnade all sin energi åt att putsa och feja och lägga sten efter orubblig sten på det HELIGA, OANTASTLIGA TEMPEL de mödosamt byggt åt sextio- och sjuttiotalsrocken var The Word alltid ifrågasättande, kritisk, smart och samtida på ett sätt som de museala poptidningarna aldrig klarat av eller ens velat. 

Under The Words tioåriga levnad var omvälvningarna i musikbranschen och popkulturvärlden enorma, och de låg precis rätt i tiden för att diskutera och problematisera Facebook, Twitter, skivbolagens död, piratkopieringen, cd:ns död, YouTube, Spotify etc etc... Alltid på ett lika förtjust och passionerat som kritiskt resonerande sätt. Och alltid sjukt välskrivet av riktigt vässade pennor.

Jag blev uppriktigt ledsen när jag nåddes av dödsbudet i redaktören Mark Ellens sedvanliga förord... och insåg att jag dels tagit en fantastisk tidning för given, och dels inte brytt mig så mycket om någon blaska på oerhört länge, inte sen Pop eller Kapten Stofil. The Word var en kär vän. 

Jag skriver sällan fanbrev men jag kände mig tvungen att maila detta till Mark Ellen:

Date: Mon, 13 Aug 2012 21:24:46
Subject: Thank you! I'll miss you all horribly
To: mark@wordmagazine.co.uk

Dear Mark Ellen,

just found out today (a bit late, I now realize after a bit of googling) that the August issue will be the last one. I was sat down at the local pub and had just had my dinner served when I read your very last diary and felt actual tears starting to well up. I hate to admit it, but it didn't helpthat Coldplay's "Trouble" was playing through the speakers. (It had been a
long day.) I wasn't ready for this, and I'm very saddened.

A massive, heartfelt THANK YOU to you and all the writers over the years for what was one of the... scratch that, THE best magazine on music and pop culture. I've been a reader for the whole ten years and I will miss the magazine immensely.

Also, big props to Rob Fitzpatrick for what is probably the best Robert Smith interview I've ever read, and I've read a few. Talk about going out in style!

Warmest regards,
etc.

(Det är med tårarna och Coldplay är sant. Bubble är en så jäkla fin låt.)

Jag fick svar några dagar senare:

Date: Sat, 18 Aug 2012 10:11:55
Subject: Re: Thank you! I'll miss you all horribly

Bless you, Per. No magazine lasts forever and we have clearly gone out on a high. Overwhelming outpouring of love and affection on the site and blogs and Twitter - radio eulogies, Radio 4 news, BBC TV news even, lovely pieces in the Times, Independent and Guardian. We had a lot of fun doing it for ten years - and ten years publishing a magazine in these tough economic times is a triumph. We feel very proud of ourselves! So glad you liked it, very much appreciated. Lovely thought, too, that there are pubs in Stockholm where people were reading The Word. Tough to write that last diary, I can tell you! All best, MARK

...och det var ju rart av honom. Man får se det så: att en såpass smart tidning kunde överleva i tio år ÄR en triumf. Jag är väldigt glad att jag fick vara med.

Tony Scott RIP

Fan också. Tony Scott hoppade in i evigheten igår och filmvärlden känns väldigt mycket fattigare.

Samtidigt är jag glad att han lämnade oss med flaggan i topp: hans sista film Unstoppable från 2010 är en fulländad actionrökare, lätt hans bästa film jämte Enemy of the State... som jag för övrigt längtar efter att se om: Will Smith när han var kul, Jack Black mördad redan i inledningen, Jason Lees leverans av repliken "Fuck a duck", Gene Hackman som en pensionerad version av Harry Caul i The Conversation... satan så bra.

De finaste minnesorden har ett av Scotts största fans, min före detta Weird Science-kollega Konrad skrivit – du hittar texten här.

Läs gärna också min hyllning till Unstoppable från förra våren. Sov gott, Tony.

Hemmapöjken Jeff

Det är mycket snack om Your Sister's Sister nu, Lynn Sheltons nya lofi-romkom som verkar råbra. Jag har tyvärr varken sett den eller hennes förra film Humpday än men tänkte ta fasta på att Mark Duplass är med i båda. "Ah. Ni menar brorsan till Jay Duplass, som tillsammans med Mark bildar brödraparet som skrev och regisserade filmen Cyrus som Ni hyllade i Er blogg förra året?" flikar en minnesgod läsare in, och givetvis har du helt rätt. (Omtänksamt av dig att länka till min text i meningen, förresten!) Mumblecore-brorsorna (vilket märkligt begrepp) följde nämligen upp Cyrus med Jeff, Who Lives at Home, som också är en liten pärla i all sin blygsamhet.

Handlingen: Jeff (Jason Segel) är en hämmad trettiåring som bor i mamma Susan Sarandons gillestuga och saknar förmågan att ta tag i sitt liv, han är liksom mentalt fastfrusen efter pappans död för några år sen. Jeffs bror Pat (Ed Helms) är en olidlig streber och dumdryg David Brent-typ som försummat sin fru till otrohetens gräns. Alla tre är frustrerade, i synnerhet Susan Sarandons kärlekstörstande kontorsråtta, och under en händelserik eftermiddag korsas deras vägar när ödet gör kaos med dem.

I början satt jag och blev klart irriterad på filmen. Det är idel handkamera, små snabba inzoomingar av en typ jag inte trodde var på modet längre (lägg av med sånt, jag och många med mig anser att det inte skapar inte närvaro eller nerv utan bara är störande!) och uppenbart improviserad dialog som ibland tuggar på tomgång. 

Men! Så fort Jeff och Pat möts blir det friktion, och filmen lyfter. Man vet aldrig var den ska ta vägen, flera av scenerna är klockrent fångade i all sin vardagligt absurda dråplighet, med en del lysande rolig dialog. Och Pat är en fascinerande jobbig figur, fint spelad av Helms som troligen fick en hundradel av sitt gage för The Hangover 2 men är mycket vassare här.

Utan att spoila alltför mycket kan det vara så att allting knyts ihop fint på slutet, och den cyniske kan här välja att anse att Duplass-brorsorna är alltför simpelt psykologiserande och kanske lite lata i sitt manusarbete. Tur att jag inte är sån! Jag tyckte istället att finalen var hjärtevärmande och fin, en vuxensaga med lyckligt slut som jag tycker att alla borde se.

Hitchcocks listchock!

Idag avslöjade Sight & Sound sin nya topp 50-lista, som kommer att publiceras i septembernumret. Inga enorma överraskningar, fortfarande goa gôbbar som Kubrick, Ozu, Fellini, Murnau, Ford och Dreyer på topp 10. Men! Faktiskt en liten skräll i det att Citizen Kane äntligen petats ner från förstaplatsen – ett litet, litet paradigmskifte. Kane är nu tvåa efter Hitchcocks Vertigo, hans näst bästa film (efter Rear Window) och egentligen skriver jag det här mest för att få en chans att posta den här magnifika bilden på Kim Novak som Sight & Sound bjussade på. Färgerna! Listan finns här.